Med fyra korta noveller ger oss Steve Sem-Sandberg extramaterial till sin förra roman W. Det är läsning för fansen – men också en bra och inbjudande introduktion till en av våra mest spännande författare just nu.
En av fjolårets mest imponerande böcker var onekligen Steve Sem-Sandbergs W. Det är en roman som utmanar föreställningen om människans godhet. Många som jag har rekommenderat den till har tvingats lägga den ifrån sig, skrämda av de avgrunder som den lodar. Något liknande kan sägas om sena verk som Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och Andrzej Tichýs Renheten.
Betyder det då att Stridsberg, Tichý och Sem-Sandberg går för långt i sina gestaltningar av hemskheter? Kan vi inte få slippa bli påminda om de skändligheter människan är kapabel till? Svaret vore ja om det enbart handlade om att exploatera grymheten, men alla dessa författare är ute i mer vällovliga ärenden.
I sin nya bok Jägarna i Armentières. Büchnervariationer adderar Sem-Sandberg material till sin förra bok, i en slags ”de luxe”-version av den. Han utgår liksom där från det autentiska fall där en tysk soldat mördat sin fästmö, något som odödliggjorts av den senromantiske dramatikern Georg Büchner i pjäsen Woyzeck.
Här rör det sig om fyra kortare noveller, samtliga tidigare publicerade i litterära tidskrifter. I en har en ung kvinna svalt en stor mängd knappnålar i ett självmordsförsök. I en annan berättas historien om Woyzeck ur kvinnans perspektiv. I några kontrafaktiska variationer ges berättelsen nya perspektiv. Och slutligen ses vansinnet som enda utvägen för de omöjliga krav samhället ställer på en del av oss.
Sem-Sandbergs insats som författare består i att visa omsorg om dessa bräckliga figurer, som har så förbaskat svårt att ta sig genom livet oskadda. Hos honom är de rationella de farliga, de som lyder order och drivs av en känslolös nyfikenhet snarare än sann ondska. Det här är ett tema som också förekommer i den tidigare romanen De utvalda, om de experiment som nazisterna utförde på ett barnsjukhus i Österrike.
Med känslig kyla iscensätts hur det som ter sig ordnat och städat kan kantra och bli helt vanvettigt, kanske mest övertygande i den sista novellen ”Oberlin”, om dramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz. De vanföreställningar som åskådliggörs ter sig helt naturliga, som något vi kanske måste lära oss leva med.
Alla eventuella farhågor att det blir spekulativt eller exploaterande är lätta att avfärda. Sem-Sandberg försöker inte chockera läsaren, utan våldet föregås alltid av seriösa resonemang. Även om han inte ingriper eller håller förmaningstal är det alltid tydligt var sympatierna ligger: hos de stackars individer som inte helt kan leva upp till förväntningar och krav, och inte hos de ansvarslösa förövarna som helt saknar konsekvenstänkande.
Dessa fyra noveller är som sagt extramaterial till W., som ju är ett veritabelt mästerverk. Så bra blir kanske inte denna lilla bok, som torde vara efterlängtad mest av de som redan läst Sem-Sandberg ett tag. Å andra sidan kan den lika gärna fungera som en lämplig introduktion till den som vill läsa denna makalösa författare.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/8 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.