Essä Nr 6 2020. Dan Anderssons död

16 september är min födelsedag. Det råkar också vara ett av svensk litteraturhistorias mest ödesdigra datum. I år är det exakt hundra år sedan Dan Andersson förolyckades på hotell Hellman i Klarakvarteren, efter att ha somnat in efter en blöt natt i ett rum som behandlats med cyanidväte mot vägglöss. En serie försummelser låg nog bakom, allra främst att sängens madrass inte vädrats ordentligt.

 

Tidskriften Essä har funnits i tre år, och utkommer nu med ett nummer som påpassligt uppmärksammar denna mindre smickrande händelse. Tidigare var Bokmässan ett säkert tecken på Essäs existens, medan den nu utkommer med större oregelbundenhet (förra numret kom ju redan i våras). Här finns då hela polisrapporten, 53 maskinskrivna sidor på den sedvanligt livlöst korrekta polisprosan.

 

Denna akt har i vanlig ordning lästs av fyra par ögon, som tar sig an källtexten utifrån olika perspektiv. Fast just den här gången påminner de fyra skribenterna kanske lite väl mycket om varandra i hur de tar sig an texten – så finns här lite onödiga upprepningar när de nödgas referera till en text som faktiskt finns tillgänglig för läsaren (något en av dem, Göran Greider, faktiskt kommer på efter att ha refererat en smula för långrandigt). Ett liknande mönster finns också i flera av texterna: förloppet tecknas, med en kommentar om var skulden ska hamna.

 

Skuldfrågan är både enkel och svår. Det korta svaret: slarv. De två som utförde giftbehandlingen förekommer i polisutredningen, och den ansvarige Robert Hedlund åtalades också för vållande till andras död – utöver poeten Andersson dog också en inspektör från Bollnäs. Det ser ut att ha varit ett hafsverk, med otillräcklig tejpning för att förhindra spridningen av giftet. Samtidigt borde personalen på hotellet ha vädrat bättre, inte minst är det bestickande att de lät madrassen stå på högkant i stället för att ta ut den i friska luften och piska den, såsom instruktionerna dikterade. Instruktioner som återfinns i den broschyr Hedlund och hantlangaren Kling säger sig ha delat ut till hotellpersonalen, även om de inte kan minnas detta. Så mysteriet tätnar en del.

 

Och man läser med stigande förvåning. Tidsanda, jodå. Olle Mattssons avslutande text med den briljanta rubriken ”Löss och människor” väcker obehag och rysningar i sina detaljerade närstudier av lössen. Men också för att vi påminns om dess koppling till smuts, hur illa underbyggd den än är. Vad de gillar är väl mer stök än smuts. Ändå läser man med en kombination av äckel och skam.

 

Alexandra Borgs personligt hållna essä påminner faktiskt om lössens återkomst, vad den nu beror på. Våra nya resvanor, spekulerar hon. I kombination med invandring, säger Mattsson senare något försåtligt.

 

Det må vara att de fyra texterna speglar varandra kanske lite väl mycket, men det intressanta är hur de sätter igång egna tankar. Jag läser och börjar själv spekulera, låter tankarna börja ströva. Göran Lambertz skriver om skuldfrågan, om indicier och hypoteser, och når den vid det här laget tröttsamma slutsatsen att polisen klantade sig. Quelle surprise!

 

Han skriver nyktert återhållsamt och omdömesgillt, åtminstone fram till de avslutande styckena då han leker litteraturkritiker och fäller några pinsamma omdömen om Dan Anderssons författarskap. Liksom Stina Ekblad visar i sin kommande självbiografi Här brusar strömmen förbi är det rimligen svårare att skriva litteraturkritik än somliga tror. Jag skulle ju inte få för mig att leka jurist eller skådespelare.

 

I Göran Greiders text dominerar inlevelsen, och han föreställer sig att det skulle bli en bra filmatisering. Här får vi veta att det rum Andersson sov i mer är att likna vid en trång skrubb. Han gör en bra läsning av rapporten, betonar dess egenskaper av officiellt språk, och hur det medför en särskild sorts myndighet och auktoritet. Men hur kan han missa att tyda den vackert skrivna namnteckningen som utläses som Axel Jaensson, ansvarig för detta officiella språk?   

 

Om man som jag är en ytlig människa kan man förstås också glädjas åt att tidskriften Essä är så vanvettigt snyggt formgiven av Jens Andersson. Varför är det så viktigt, utöver att den syns i tidskriftsfloran i butikerna? Jo, det blir – liksom fallet är med norska Vagant – inbjudande att läsa den, ha den framme synligt och bläddra i den då och då.

 

För några år sedan, när Filter lanserades, var det många som gladdes åt att det långa reportaget fick så att säga tala till punkt. Förvisso, men jag kan inte se det som annat än att det bredde vägen för poddarna, som strax skulle utrota all konkurrens, där man så att säga talade utan att komma till punkt. Varför läsa långa reportage när man kan lyssna på två snubbar av valfritt kön som evighetssnackar om något? Ändå borde det finnas plats för alternativ, för sådana som någon gång tröttnar på podcast-hegemonin. Annars kan jag tipsa om att Essä i hög grad liknar just ett samtal. Fyra personer runt ett bord, med ett historiskt dokument framför sig. Tryck ”play” och läs.