Härligheten; Om ingenting annat innan, Eva Ribich, Pequod Press

Eva Ribich debuterade när 1900-talet strövade mot sitt slut. Det var definitivt något som gjorde intryck: hennes andra bok Du är den ende mitt hjärta har velat hade jag länge som stående omläsning. Nu utges det som förlaget utlovar är hennes åttonde diktsamling (om man ska vara nogräknad nionde, om man tar med den lilla Kvar från 2018 i beräkningen): Härligheten.

Och jag skulle bli en smula förvånad om jag fick läsa en bättre svensk diktsamling i år. Vad som är så nyskapande är den religiösa omvändelsen, eller kanske man kunde säga hänvändelsen. För det är frågan om att ge sig hän, om att släppa taget och bara följa med i något som är större än dig själv, och agera i världen. Det sker med hjälp av citat från Mäster Eckhart, men också med Rilkes bekanta och uppmanande ord: ”Du måste förändra ditt liv”.

Ribich skriver en spatiös slags dikt, ordknapp och koncentrerad. Man kunde säga att hon har ett diminutivt anslag. Det kan se ut så här, i detta fragment till dikt: ”Vi har / ryckts / ut ur / av rädsla / gått sönder / av / måste”. I fragmentet finns ju ett våld investerat, i själva det avhuggna, det bortklippta. Det är en estetiskt fruktbar inställning, som kan leda fram till visa och skarpsinniga aforismer: ”Varför letar vi efter svar, bara där svaren finns.”

De bästa levnadsvisdomarna är ju de som utmanar vanetänkandet. Jo, men Ribichs bok lever mer av sin helhet, hur knapp den än är. Därför blir citat gärna missvisande. Hon ställer implicita frågor: varför lever vi så här, när vi kunde leva på ett annat, mycket mer givande sätt. Om man upplever sig trasig ska man inte försöka laga det som har gått sönder, lyder en annan av visdomarna. Det är skrivet av någon som ser dig, som förstår dig och som bekräftar din existens, någon som uppfattar vad som är vår gemensamma sits och betonar likheterna mellan oss. Vad är det då, denna sits och våra likheter? Ja, något som kunde kallas det mänskliga. Möjligheten att ett annat liv – ett förändrat liv – är tänkbart, inom räckhåll.   

Om man sedan kallar det för ”Gud” eller något annat kan kvitta, det är en andlig dimension som har frigjorts av denna dikt, och det är också något fritt över tilltalet, över de konstruktiva kontaktsökande orden:

                      Vi kan

                      bli orädda

                      igen

                      vänja

                      ögonen

                     

                      vid det

                      direkta ljuset

                     

                      Inte svårare

                      men ändå

                      det svåraste

Det liknar kanske norske Jan Erik Volds uppställningar, en poet som jag annars har lite svårt för. Därför blir jag en aning förvånad hur starkt jag känner när Ribich är ute i liknande ärende: att med ordens uppställning sätta fokus på enskildheter, ge emfas åt det singulära. För hon gör det i en bok där helheten växer sig större än de enskildheter jag citerar här.  

Nu låter det som att jag läser Ribichs poesi som något annat än poesi: vi ska inte glömma att det budskap hon förmedlar löper i flera riktningar, och att ett återgivande av nödvändighet innebär en förenkling. Men Ribich råder oss att acceptera våra brister och skärvor, att detta är något som tillhör det att vara mänsklig. Poesi är ju något som finns till för oss skadade människor. Hon skriver något som är mer vägledande och stöttande än tröstande, den funktion som annars oftast anförs som poesins kardinalfunktion.

Det blygsamma tilltalet skapar paradoxala förutsättningar för en distinkt dikt. Det är en dikt som uppstår av uppriktiga intentioner, och jag tvekar inte när jag kallar det för en av årets givnaste läsningar, när det handlar om svenskspråkig poesi. Så mycket tycker jag om den här boken, helt enkelt, med sitt direkta oskyddade tilltal.  

För två år sedan utkom på samma förlag Om ingenting annat innan, som skrivits med samma förtjusning i det ordkarga. Även här apostroferas språnget ut i det okända, kanske med mer konkret bäring då det delvis handlar om ett namngivet vattendrag i USA, sjön Lake Michigan. Det är en stor sjö, men större ändå är de mänskliga känslorna, antyder Ribich med sin dikt. USA med sina orättvisor, sin utsatthet, sin otrygghet, är en bra fond för det drama som dikten utspelar sig kring.

Språnget kan också tas inom det rumsliga, för liksom i den korta samlingen Kvar finns här en inventering av något som har upphört. Det är en diffus form av sorg som manas fram, och det kan te sig frustrerande – eller bara suggestivt med sin dragning mot det som bara antyds. Även om den spretande stilen kan bli ett irriterande inslag är det lätt att känna sig kompenserad när platsens storhet samspelar med känslornas storhet, som ändå blir större.

Kanske Om ingenting annat innan är det som på kritikerspråk brukar kallas en mellanbok, eller om jag bara har svårare för den typ av vaghet som den alstrar. Eller snarare att vagheten här bryts mot sina allt för konkreta referenser. Jag återvänder hellre till den effektiva blandning mellan ovisshet och tillförsikt som årets suveräna bok åskådliggör.