Två vita dvärgar, Lo Kauppi, Leopard

Skådespelaren Lo Kauppis andra roman är en ambitiös roman i Selma Lagerlöfs anda. Att den inte till fullo följer rudimentära grammatiska regler förstärker bara dess autenticitet.

När en stjärna gjort sig av med sitt kärnbränsle kan den kollapsa och bli en vit dvärg. I sin nya roman Två vita dvärgar använder sig Lo Kauppi av ett av fysikens mysterier som förklaringsmodell till ett ambitiöst och avancerat romanbygge. Men först en liten rekapitulation av förutsättningarna.

Skådespelaren Lo Kauppi är ett känt ansikte från många filmer och tv-serier, och har också gjort stor succé med sin självbiografiska roman Bergsprängarens dotter som exploderade från 2007. Nu utkommer något som liknar en uppföljare. I upptakten kollapsar huvudpersonen Lena, i färd att smuggla narkotika i kondomer som hon svalt. I dödsögonblicket splittras hon i två personer, blir Lena och Lo.

Lena fortsätter sitt liv i samhällets utkanter, fyllt av kriminalitet och droger. Lo gör klassresan och blir firad skådespelare. Författaren berättar deras separata livsöden i parallella kapitel. Lena drivs allt djupare ned i misären, men det betyder inte att Lo följer en snitslad bana fram till sina triumfer. Lena hamnar i London, blir prostituerad, får en dotter som hon inte kan ta hand om. Los väg mot framgång kantas av personliga motgångar.

Själva premissen påminner om något Selma Lagerlöf kunde ha tänkt ut för hundra år sedan, men Kauppi lyckas gestalta en helt egen historia. Sin egen? Ja, på ett plan är det självbiografiskt, men mer i form av en tänkt historia. Inte heller är det frågan om ett förhör där man ska pricka av allt som stämmer överens med verkligheten.

Här får vi i stället en hejdlös historia, berättad i ett ordflöde som kan te sig påfrestande och ofokuserat, ibland nästan utstuderat okontrollerat. Men jag förstår att det här är en historia som måste berättas så här, för att bli trovärdig och övertygande.

Att Kauppi skrivit dramatik märks, inte minst i en osviklig förmåga att låta dialogen skildra karaktärerna. Var och en har fått sitt eget idiom. Men överlag har hon ett register som imponerar i sin konsekventa vilja att förhålla sig trogen varje individs egenheter. Det är skrivet i en stil som lutar – som kantrar nedåt.

Berättelsen saknar överordnad struktur, så som det också ska vara för att skapa förutsättningar för läsaren att bli delaktig i Lenas och Los livsöden. Det kan inte tillräckligt inskärpas hur ovärderlig en roman som denna blir i ett samtida litterärt landskap dominerat av prydlighetens kurirer, ängsligt bevakande varje skiljetecken.

Ok, Lo Kauppi skriver inte den mest grammatiska svenskan, men det kompenseras av det viktiga ärendet. Vi skulle utarmas om vi gick miste om denna historia, där hon förvaltar ett arbete som på senare år utförts av till exempel Anneli Jordahl, Doris Dahlin och Eija Hetekivi Olsson. Det är ett skrivande som ger röst åt de marginaliserade, de som vi kanske lite hånfullt kallar ”white trash”.

Det som imponerar mest på mig är hur Kauppi lyckas integrera de sunkiga inslagen och ge dem ett bärande sammanhang. Det här är hjärtskärande läsning, som jag tveklöst utser till en av årets mest oumbärliga svenska romaner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/6 2020)