The Besieged City, Clarice Lispector, translated by Johnny Lorenz, Penguin

Den gränslösa författaren Clarice Lispector debuterade bara lite drygt tjugo år gammal med mästerverket Nära det vilda hjärtat, som omedelbart placerade henne i centrum av den samtida brasilianska litteraturen. Det är en roman som fortfarande är sensationell, även om den några årtionden senare skulle överträffas av ännu mer briljanta verk – kanske främst Passionen enligt G.H., Levande vatten, Stjärnans ögonblick och Blåsa liv. Romaner som det inte går att bli klok på: förunderliga, häpnadsväckande – underbara – romaner, skrivna helt på gränsen till nya insikter.

Tillkomna strax efter debuten finns två tidigare dolda romaner, som nu finns på engelska (dock ännu inte på svenska). För två år sedan utkom O lustre från 1946, översatt till The Chandelier, och nu A cidade sitiada från 1948, som The Besieged City. Tyvärr är det olika översättare till snart sagt varje ny titel på engelska – något som inte gynnar en konsekvent stilnivå eller ett adekvat överfört idiom för hennes säregna register. Det tycks mig också att just denna översättning inte riktigt når upp till några av de tidigare jag läst på engelska.

Efter genomslaget med debuten blev det besvärligare för Lispector, med refuseringar som följd. Det är också en något mer stukad författare som återkommer här, i en roman som gör ett mer riktningslöst intryck och som det är svårare att komma in i. Det är skrivet i en prövande, utforskande metod, på en bruten rytm och med ellipsen som bärande element …

Som vanligt är intrigen slående enkel. Liksom i The Chandelier – och även i den avslutande Stjärnans ögonblick – är protagonisten en naiv och lite småblåst kvinna. Lucrécia Neves bor i Sao Geraldo, uppvaktas av en löjtnant, men ska gifta sig med en annan man, som heter Mateus Correira. Hon är en människa som vill ha kul, och som nöjer sig med det. För den som tycker att det är märkligt att hon kan vara så nöjd med sin brist på intelligens kan ju påminna sig om att romanen är skriven för nästan hundra år sedan, när det oftast bara var frustrerande för en kvinna att vara intelligent, att det var en egenskap som mest var i vägen. Hon blir då ”this girl, who knew little more of herself than her own name”. Hon styrs av krafter som verkar utanför henne.

Som vanligt (igen) dricks det kopiösa mängder kaffe. Som vanligt (återigen) dominerar och härskar ödet över den enskilda människan. Som vanligt (ursäkta om det blir tjatigt) är språket monomant och stilen full av idiosynkrasier och oväntade ut- och avbrott. Lispector skriver om sin lite – förlåt – dumma huvudperson och är konsekvent i sin häpnad inför hennes nycker – i den mån sådana ens existerar. Det blir en berättelse om förvandling, där Lucrécia omskapas till häst och får sina fötter ersatta av hovar. Kanske inte lika bokstavligt som författaren vill låta oss tro. Men denna hovförsedda kvinna blir ett lätt byte för kärleken. Hon har ingen insida och lever enbart i det bokstavliga: ”everything that Lucrécia Neves could know of herself was outsider her: she was seeing.”

Det monomana skapar nya förutsättningar för variationskonsten, som uppstår snarare i innehållslig uppfinningsrikedom än i språkliga påhitt. Det speciella finns i hur hon applicerar sin tematik, och hur hon går rakt på sak hela tiden – rakt på det som befinner sig utanför synfältet. Lispector visar hur vi alltid befinner sig i ett mörker, i det tomrum som är hennes återkommande fras. Där allt är opålitligt, och där man bara kan gå vilse, men där hon uttryckligen visar att det är ett vägval även att gå vilse.

Så, även om det här långt ifrån är en av Lispectors yppersta romaner, så är det alltid roligt att läsa henne. Bara hos henne kan en klocka slå fyra och verka vänta på att få ett svar. Tingen väcks till liv, och hon lär oss också nya sätt att se på verkligheten, och på så sätt finns ju här embryon till de mer gedigna och konstfärdiga försöken som hon experimenterar med i sina senare romaner.

Här låter hon sin story stelna, frysa fast – det är en berättelse där knappt något händer. Det är också så att den följer sin egen logik, när Lispector låter Lucrécia utforska tomrummet, själva Intet. ”The void” blir en återkommande trop, i denna roman liksom i flera senare, där det tomma står för en ytterligare dimension. Här sover man bidande, i det slags ”monstruösa tålamod” som blir kontentan av att ställas inför existensens allvar.

Lispector tar ned henne på jorden, möjligen för att demonstrera att även en sådan individ kan vara remarkabel och värd vår uppmärksamhet. Kort sagt kan man säga att hon får mer än sin beskärda del i sitt äktenskap, när Mateus speglar nidbilden av den äkte mannen. Det är satiriskt och skarpt, och vad man kan ana en helt autentisk återgivning. Vi får veta allt om hur vår tid är utmätt, och att det alltid finns någon som är mer välunderrättad. Hur det ska gå är avgjort på förhand.