Mot slutet. Nya och valda dikter, Carolyn Forché, översättning Lars Gustaf Andersson, Rámus

Det har förstås sagts många gånger, av många, och det kommer att sägas många fler gånger, men vi ska vara så tacksamma för de små förlagens outtröttliga arbete med att bredda utgivningen av översatt poesi. Hela tiden utkommer på till exempel Rámus åtskilliga poeter vars namn kanske flimrat förbi i antologier eller så, men som vi nu äntligen kan läsa på svenska.

Som Carolyn Forché. Visserligen översattes en av hennes tidigare diktsamlingar redan 1984 av Jan Karlsson, Landet mellan oss. Några av dikterna därifrån finns i den bok som nu ges ut, där Lars Gustaf Andersson tagit sig an ett urval ur tre tidigare diktsamlingar samt en från i år. I samråd med poeten har den första boken lämnats därhän, vilket är synd då vi då inte får läsa den ursinniga ”Taking Off My Clothes” på svenska. Årets bok har en klang som kunde ha tillhört Ekelöfs Sent på jorden: In the Lateness of the World. På svenska har det blivit det något mer lakoniska Mot slutet.

Forché, född 1950 i Detroit, är en representant för det som på Svenska Akademiens språk kallas ”vittneslitteratur”. I sina dikter kan man säga att hon sätter örat till marken och ger röst åt de röstlösa, i en teknik som kan påminna om hur de romantiska poeterna för två hundra år sedan hade den eoliska harpan som ideal vid skapandet – med poeten, som gärna hette Percy Bysshe Shelley – som en passiv mottagare av de inspirationens vindar som fick strängarna att ljuda. Det är en konsekvent tematik genom ett författarskap som i den här volymen behandlar nästan fyrtio års produktion. Det handlar – kort sagt – om vår plats på jorden.

I spänningsfältet mellan kollektivets och den enskildes röst skriver Forché sina dikter, men också i ett fält som tillåter distans och närhet att samverka, liksom tilltalet kan växla mellan det kryptiska och det självklara. Hon har en bra blick för människans särart. Vi är både unika och identiska. Hon utgår från autentiska individer, men raderna lösgör sig, blir allmän egendom. En sådan dikt är den korta ”Utegångsförbud”, tillägnad en ”Sean”, men med en tematik som förblir aktuell:

Utegångsförbudet hade varat så länge någon kunde minnas

Tältet av säkerhet var nedslitet från sina stag

Det var bäst att inte prata något språk

Där var en man täckt av duvor, där var kristallkronemusik

Staden, genomskinlig, skakades men försvann inte

mellan det inte-längre och det-som-ännu-inte-kommit

Barnet frågade om benknotorna i väggen

hörde till ljuset i tunneln

Ja, svarade jag, och stjärnorna förslöt hans himmel

Nyligen gav Forché ut en självbiografi, What You Have Heard Is True. Här får vi se att det är en rad från en dikt som skrevs redan 1978. Genom dikterna förs katalogiseringar, alfabetiseringar, men också en skarp koncentrering av väsentliga erfarenheter.

Forchés dikter visar insikt i det mänskliga. Ett utsnitt av dikterna kunde anföras som inte bara generella vittnesmål, utan användas mot återkommande företeelser. När jag läser en rad som denna följer jag simultant rapporter om polisernas övervåld mot demonstranter efter att en polisman mördat en svart man i Atlanta, George Floyd: ”Det finns ingenting en människa inte kan göra mot en annan.”  

Så skriver hon en dikt som är mer verklighetskommenterande än samtidskommenterande.

Eller så här: mer verklighetsanklagande, kanske: ”Själar har sin egen värld. De är ättlingar till molnen. / Ta den här dockan till Amerika. Håll den mot ljuset. […] Ingenting annat än den lycka som är lika svår att bära som fasan /den stiger ut ur.”

Det är mycket vatten i dikterna, så mycket att det ibland kan ge intryck av att skriva på vatten, och att en viss sorts brist på beständighet vidlåder några rader, och en viss abstraktion. Jag ska inte klaga för mycket på Anderssons översättning, men man blir väl inte riktigt tagen ”tillfånga”. I Forchés metaforer och i de något för många referenserna till en viss typ av borgerlig bildning – Schubert, Hölderlin, och att vara Joseph med Brodsky – finns en likhet med Tranströmer, även om hon oftare är mer utpekande i sina uttryckliga hänvisningar till verkligheten.

I den samling som fått ge den svenska boken sitt namn ramar hon in flyktingvågor, världens usla tillstånd i form av all plast som kontaminerar haven. Olika former av migration, och de villkor som är flyktens förutsättning, alltså de många krigen.Det kunde kallas en pre-apokalyptisk dikt. Verkligen ”sent på jorden”. Då kan det inte, efter Coronan, hjälpas att den här läsaren får en dålig smak i munnen när blodet av fladdermöss dricks i en ritual.