Åttonde landet, Jila Mossaed, Lejd

Åttonde landet råkar vara Jila Mossaeds åttonde diktsamling på svenska, det språk hon efter bara drygt tio år lyckades skaffa sig tillträde till. Det är en bok i ett fortsatt skrivande om migration, om exil – men faktiskt lika mycket om en självklar rätt att tillhöra det nya landet. Ja, hon nämner de persiska medeltida poeterna Hafez och Rumi, och det vore lätt att inflika något om att Mossad därmed förenar två kulturer, sitt ursprung och sin nya kontext.

Men vi svenska poesisläsare är, vill jag hävda, inte helt obekanta med Hafez och Rumi, efter Eric Hermelins banbrytande och originella översättningar från början av 1900-talet. Lika gärna kunde man säga: vad betyder avstånd i tid och rum, egentligen? Skriver inte Mossaed i denna dubbla tradition, i det tidlösa och gränslösa fält som poesin som konstform har inmutat? Rimligen har hon fått flera nya läsare efter att ha tagit sitt inträde i Svenska Akademien, på den stol nummer 15 där tidigare Elin Wägner, Harry Martinson och Kerstin Ekman suttit – med andra ord, ett gott sällskap.

Ja, och så inleder hon med en programförklaring: ”Sen fortsätter vi / till åttonde landet / Tunna som ljus / oskuldsfulla som morgonens dagg”. Den enkelhet Mossaed förespråkar är en smula förrädisk, som om hon lockar in läsaren med smeksamma ord, men väl där inne inleds berättelser med mörka teman. I den här nya boken finns 65 korta dikter, där bara en är längre än en sida lång. Detta korta format passar ypperligt, då det skapar förutsättningar för något som är poesins själva grundvillkor.

Alltså: fokus och uppmärksamhet. Det må vara en förhatlig kritikerkliché, men liksom många klichéer äger den mer än ett korn av sanning: det vill säga, man gör bäst i att läsa Mossaeds dikter långsamt. ”För att då uppenbaras dolda sanningar”, som resten av klichén lyder? Ja, men det är ju elementärt så. Och då får vi se hur världen ter sig när vi får ta del av den utifrån en blick som är ypperligt uppmärksam: ”Ensamheten gör mörkret mörkare / Natten är ensamhetens mantel”.

Det är en poesi som gör världen levande. En annan typisk kliché om litteratur är att ingenting är svårare än att skriva enkelt. Jag är inte helt övertygad om att det stämmer, men om vi prövar hypotesen finns det gott om – tja, enkla rader i den här poesin, det vill säga, sådant som inte är kognitivt utmanande eller experimentellt skrivande. Det är en väldigt traditionell slags poesi.

Mossaed åstadkommer det lugn och det goda självförtroende som bara uppstår när man är säker på sin sak – men bara tillräckligt säker för att också erkänna den osäkerhet som god konst måste tillåta. Den ödmjuka osäkerheten som på något sätt laddar innehållet med den lågmälda intensitet som förtrollar och i sina mest lyckosamma ögonblick också kan förvandla. Här saknas ängslighet, när hon skriver ”på sårets och smärtans språk”. Sådant väljer man ju inte: det är ett grundtillstånd. Hon investerar handlingen i dikterna, och låter dem uttrycka en performativ önskan, att orden ska förverkligas. I sin enklaste mening skriver hon kärleksdikter, om medmänsklig kärlek kanske mer än den passionerade erotiska kärleksdikten.  

Ja, och så skriver hon dikter som befinner sig i en spänd förväntan mellan att läsa och att skriva – rentav upphäver dessa gränser, och får dig som läsare involverad i innehållet. Flummigt? Bara om du inte erkänner vad litteratur strävar efter, och kanske poesin i högre grad än prosan: att skapa förutsättningar för genuina möten mellan människor som är intresserade på riktigt, som bekräftar att dessa möten är både tänkbara och möjliga.

Dessa möten finns också på individnivå mellan människan och naturen. Här handlar det om att befinna sig i naturen – om att vara helt omgiven och helt uppslukad av natur. Där hemliga tillstånd kan infrias. Mossaed erkänner existensen av en ytterligare dimension. En förundran, där metaforerna växlar mellan det invanda och det nya:

                      De dunkar in

                      spikar på förnuftets handflator

                      Fönstret är ett hål

                      mot svaret

Vad är lärdomen? Att vara vid liv är ändå något fantastiskt, något så storslaget att det kanske bara kan uttryckas på det nedtonade vis Mossaed har valt. Då blir hennes dikter ett sätt som kan rusta oss för det oväntade. Genom exilen – tack vare eller på grund av exilen – blir hon dömd att skildra det tillstånd som Thåström kallat ”att alltid va på väg”. Denna inre oro och rastlöshet gestaltas lika suveränt av Mossaed.

Det man kan förbluffas av i en bok som denna, med ett så begränsat innehåll, är att det finns så mycket som är bra i den. Även med ett högt arvode och oändligt med tid till mitt förfogande skulle jag ha svårt att plocka bort en enskild dikt från den här samlingen. (Om ni är redo för den sista klichén: påståendet att en bok är ojämn är något som definitivt inte kan anföras mot denna.)

Som poet tycks det mig att Jila Mossaed går från klarhet till klarhet, och renodlar och förfärdigar. För ett halvår sedan utkom tre av hennes tidigare samlingar i en samlingsvolym, en läsning som bara kan anbefallas. Hon skriver i en utvecklandets poetik, där hon modifierar och justerar, och slutligen kalibrerar tillvaron i dikter som lyckas vara oantastliga men ändå vibrerande och fulla av liv, av dynamisk och smått organisk struktur. Det är mer än bra poesi – det är fantastisk poesi.