Exilen är Jila Mossaed livsvillkor, som hon förmedlar med sina dikter. Det är en känd historia: på 80-talet anländer hon till Sverige med ett gediget författarskap på persiska bakom sig, med både romaner och diktsamlingar. Efter drygt tio år i sitt nya land debuterar hon som poet på svenska. För två år sedan blir hon ledamot i Svenska Akademien. I dag utkommer hennes nya bok, Åttonde landet. Nyligen samlades tre av hennes diktsamlingar som trilogi i boken Ljusets alfabet.
Exilen, ja, men inte enbart, men ändå mer än total dominans i hennes dikter. Hur går det ihop? Jamen, det är ju att förminska, att helt inrikta sig på flykten och dess efterverkningar. Här finns en förankring i en tradition som inte enbart är persisk, utan också vänder sig mot namn som Erik Axel Karlfeldt och Bruno K. Öijer.
Poesin är en tröst. Tack Niklas Schiöler för att du påminner oss om det i efterordet. Men det är återigen en förminskning av Mossaeds poetik, att reducera den till något att hålla i handen när den är oroliga tider. För även den poesi som läker sår fungerar bäst när den också tillåts vara såret – när den så att säga angriper sig själv, laddar sitt innehåll med tvivel och ängslan, något det är gott om i dessa dikter. Så när Schiöler skriver om poesin som ”räddaren, helig och helande, en hemlig dörr till sköra minnen och ömtålig framtid”, då är det ju bara frasmakeri.
Hos Mossaed dominerar den dubbla erfarenheten, vådan i att inte känna sig hemma någonstans. Därför består hennes dikter av så mycket samvaro, av så mycket samspel – oavsett om det är med naturen eller med människor, för båda inslagen betyder lika mycket. I trilogins första del, Varje natt kysser jag markens fötter från 2009, blir bristen på kunskap något som orsakar oron, något som också ger återklang i de bara halvt lyckosamma metaforerna. Men så ska det vara: metaforer som fogas samman för smidigt blir ju sterila. Därför gillar jag när Mossaed nästan låter sitt bildspråk ge upp: ”Mitt hjärta fyller hela rummet / Jag går på mina tårar”, för det är en bild som går att relatera till – att gå på sina tårar, det är en bild som är lika diffus som den är exakt.
När Mossaeds metaforer vägrar erkänna kontaktytorna fungerar de som allra bäst. Hon blir den som ser och bekräftar. Vad ser och bekräftar hon? Kort svar skulle vara: existensen, närheten, vänskapen. Hon ser en värld full av orättvisor och våldsamheter. Hon skriver om föräldrarnas död, och låter dikterna renodlas när hon skalar bort det oväsentliga. Det blir inte torftigt, utan bara mer suggestivt när orden lämnas utan kapacitet att bindas ihop i enhetliga kontexter.
Att hon skriver mycket om hjärtat och månen – de är farliga troper – hindrar inte att det blir originell poesi, bortom klichéerna som hotar alla som lånar romantikens välplundrade förråd. Och när hon skriver ”Någon gång ville jag dö i ett land / där människor kunde uttala mitt namn” är det lätt att förstå varför Athena Farrokhzad i sin tur plundrade de raderna till sin debut Vitsvit.
Medan det finns många enskilda självbärande dikter i trilogins första del är narrativet mer framträdande i Ett ljud som bara jag kan från 2012. Ändå är det fortsatt dunkelhet och mörker som premieras: ”Det känns alltid / som om en hemlighet / äger rum mellan mig och dikten”, skriver hon, och som läsare är det lätt att instämma – och samtidigt vädja att denna hemlighet ska få förbli intakt, då det är den som ger Mossaeds posei sådan agens. Det hon skriver ska inte helt bli uppdagat eller förklarat. Det ljus som valts som samlingsnamn för trilogin är inte helt upplysande.
Eller som T.S. Eliot så klokt summerade: ”Genuine poetry can communicate before it is understood”. Det är ju så. Poesi är inget för frustrerade ängsliga själar som är beroende av svar. Eller: man förstår även det man inte begriper. I Mossaeds dikter handlar det mycket om att gå med fötterna på marken. I den mån det är enkelt är det så för att dikterna så konsekvent bevarar det gåtfulla och olösbara. I den här mittenboken i trilogin återkommer jag helst till de fjorton kärlesdikterna med rubriken ”Hängivelse”, med sin oslagbara slutsats: ”Är odödligheten / min belöning / Är livet mitt straff”.
Trilogins avslutande del Jag föder rådjuret från 2015 recenserade jag på sajten Floret när den kom, och skrev då bland annat:
Diktjaget blir rådjuret som stirrar rätt in i faran, rätt in i det svarta. Dessa dikter skildrar en maktlöshet av monumentalt snitt. Den som skriver om mörkret måste bottna i mörkret. Du tvivlar inte på att den som skriver dessa dikter bottnar i de känslor som beskrivs. Då blir dikterna vittnesmål om en tillvaro där du bara kan hoppas på de mest obetydliga av belöningar, en knapphänd värld som inte slösar med stunder av rofylld harmoni. Exilens lärdom består i att göra sig förtrogen med hur det är att vara ett byte. Du kan som läsare inte göra mer än att följa poeten in i den erfarenheten. Visst, du kan ge upp och säga att det är en subjektiv upplevelse som det är befängt att någon annan kan sätta sig in i, men det är en feg undanflykt. Jag tror det går att lära sig att förstå bättre. Även om det är omöjligt att vara helt delaktig i någons smärta eller mörker är det inte människovärdigt att avstå från försöket.
Det är ett ”berätta”-imperativ som driver dikterna och inleder varje avsnitt, där hon skriver om barnbrudar, krig, olyckor. Diktjaget föds på nytt som rådjuret som stirrar rätt in i faran, fixerad vid det hemska som utspelar sig. Det är en bra bild för vår samtid (Mossaed använder glosan ”falska medier” ett år innan Trump blir president). Det blir också kollektivets röst som knyter ihop hennes tre diktsamlingar som här föreligger – hur hon låter den enskilde uppgå i något större.
Så skildrar Mossaed en mänsklig erfarenhet, eller med enklast möjliga tydning – överlevnaden. Om hon i de tidigare böckerna varit mer fördragsam är hon här ursinnig, och nästan för tydlig i sitt avståndstagande:
Ni dödar
Ni krigar
ni beställer kärlek,
heroin och vapen på nätet
Jag gick barfota
Fält efter fält
Han stod under skuggan av sig själv
Solen delade honom
i vackra bitar
Jag finns kvar i skuggan
Jag läser det som en ojämn typ av dikt, men återigen är det på sin plats med den här diskrepansen mellan intention och utförande. Kort sagt, metaforer som spricker, och som illustrerar världens trasighet. Det är ett diktjag som önskar förvandling, att en ny värld och en ny världsordning ska födas. För när allt är förstört vore det omoraliskt att skriva vacker och oantastbar poesi.
Att läsa trilogin som en samlad helhet låter nya mönster bildas. De våldsamma erfarenheterna löper som en förtvivlat röd tråd genom dikterna, både nästan för övertydlig och nästan för subtil för att ens upptäckas. Det är snarare fängslande än skickligt utfört. Och desto mer övertygande just därför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.