Pesten, Albert Camus, översättning Jan Stolpe, Bonniers

Enligt gängse tolkningsmönster är Albert Camus roman Pesten (1947) en allegori över andra världskriget, där ”den bruna pesten” som belägrar stadnen Oran året 194. symboliserar nazisternas belägring av Frankrike. Även om den modellen är lockande finns det alltid något som begränsar med allegorin, och de resulterar bara i tråkig läsning. Eller så här: det är omöjligt att läsa Dantes Den gudomliga komedin utan vetskap om den allegoriska uppbyggnaden, men det är också omöjligt att läsa den om man utnyttjar den vetskapen i läsningen av den.

Alltså har Pesten nu befriat sig från sin kontext, och blir våren 2020 en annan slags karantänroman, aktualiserad av covid-19. En nutida läsare rycker till inför några fladdrande fladdermöss, liksom vid dödsstatistiken som noggrant återges, vid de provisoriska sjukhusen, munskydden, inväntandet på ett vaccin. Bonniers ursprungliga plan var att ge ut Jan Stolpes nyöversättning till hösten, men skyndade fram denna publicering. Det märks i Per Svenssons annars utmärkta förord, med en pliktskyldig och brådstörtad referens till pågående pandemi.

I den lilla staden härskar idyllen och det enkla livet, eller som dess krönikör rapporterar: ”vår lilla stad”. Det är en på många sätt väldigt vanlig stad, där ordning successivt ska ersättas av oordning. Det är kanske just därför Camus låter pesten slå så hårt – som ett straff. Enligt en annan gängse tolkningstradition ska ju romanen läsas som människans förhållningssätt i en gudlös värld.  

Men är farsoter en läxa, verkligen? Mycket i vår hantering av covid-19 tyder på det, då den verka ha slagit till mot en illa rustad befolkning. Har vi inte likt invånarna i Camus stad vaggat in oss i falsk trygghet, omedvetna om de stundande katastroferna? Och vad är det som säger att bara vi besegrar covid-19 – det vill säga, uppfinner ett vaccin och begränsar smittspridningen – att vi därefter kan återgå till det liv vi hade innan? Snarare ska väl den nuvarande smittan ses som bara förstadiet till en ny slags normalitet. Läxan handlar om att vi har glömt bort, eller förhandlat bort, oron, till förmån för förströelser och försummelser.

Den nedtonade stilen fungerar bra hos den förment neutrala krönikören, vars identitet inte röjs förrän mot slutet. Camus skriver en slags parodi på den realistiska 1800-talsromanen. Han jämför uttryckligt epidemier med krig – båda blir fenomen som går över vårt förstånd. Det är en försåtlig stil där varje mening bär på dolda konnotationer, och är liksom maskerade – eller kamouflerade. I förbifarten återges förloppet i hans tidigare roman Främlingen.

Som en huvudperson i kampen mot pesten står stadens läkare, Rieux, som behåller lugnet. Större farhågor finns hos några av de andra karaktärerna – fast vi ska påminna oss om att det inte är en roman där individerna har några bärande roller, egentligen. Här finns som sagt i första hand en läkare, en domare och en präst, och de tre kan ju sägas företräda olika discipliner, eller attityder. De förblir anonyma representationer som kvarstår i sina roller, i sina funktioner. Vad Camus vill demonstrera är dessa perspektiv – vetenskapen, lagen, tron – och hur de fungerar när saker ställs på sin spets.  

Det som adderas är journalisten Ramberts perspektiv. Medias roll belyses då av Camus, och hur dennna röst i gemenskapen kan vara mer eller mindre insatt i händelseutvecklingen. Vad romanen också visar är hur nära vi som grupp har till friktionen, och hur denna eskalerar till konflikter, där våld blir den enda tänkbara utvägen. Liknande tema bär ju debutromanen Främlingen på sina axlar.

Att som Camus gör i denna sin andra roman hävda att ondska är brist på kunskap blir dock en förenklad och naiv bild. Ondskan är både komplexare och simplare än så – alltså, något som inte riktigt kan förklaras (är den ”banal”? ja och nej) med så enkla medel. Då skulle vaccinet finnas tillgängligt, om vi accepterade Camus tappning, men tillåt mig tvivla på att en bättre skola skulle göra människan mer benägen att vara god.

Sanningen är ju att den enskilda människan har alla dessa egenskaper inom sig, både kapaciteten till det goda och till det onda, och allt sådant har vi sett många exempel på under den pågående covid-19-pandemin. Mer förtröstan finns i Camus uppfattning att det finns ett gångbart alternativ till polariseringen, nämligen gemenskapen. Det må också låda idylliskt eller naivt, men det är det enda som tar oss ut ur svåra hot. Att vi härdar ut och håller ihop – oavsett vad fienden är får vi inte låta den söndra oss, och klippa av de band som finns mellan oss.

Det här skildrar Camus fint när han låter journalisten tala om mod: ”Nu vet jag att människan är i stånd till stora handlingar. Men om hon inte är i stånd till en stor känsla intresserar hon mig inte.” Det är storslaget i det lilla: vad hjälper det en människa om hon utför stordåd om det inte finns någon resonansbotten med känslor i henne?      

Elsa Thulins översättning är från 1948, så det är verkligen på tiden med en nyöversättning. Stolpe är flitig och rutinerad, och visade med sin översättning av Främlingen för drygt tio år sedan fin stilkänsla och gehör för Camus egenart. Enda anmärkningen är väl att han någon gång avstår från att respektera bisatsordföljd, men i stora delar är det en läsning där språket och ordvalen inte ställer sig i vägen för läsningen. I sin nya kontext kan man väl störa sig på att ordet ”drakonisk” förekommer, då det har blivit det överläget mest frekventa ordet i diskussionen om vilka åtgärder som föreslås i den nutida hanteringen av covid-19. Fast jag upptäcker att Thulin använde samma glosa 1948.

Så här kan då det nyare språket exemplifieras, med ett parti från inledningen av andra delen, med först Thulins version som olyckligt upprepar ”plötsligt” trots att Camus varierar sitt inledande ”soudaine” med ”d'un seul coup” i den andra, längre meningen:

Ty en av de märkbaraste följderna av stadsportarnas stängning blev att människor plötsligt och utan varsel fann sig skilda åt. Mödrar och barn, makar och älskande, som några dagar tidigare hade trott att de tog farväl bara för en kort tid och hade kysst varandra till avsked på järnvägsstationen med några förmanande ord, förvissade om att de åter skulle träffas några dagar eller några veckor senare – alla de som var fast förankrade i sin kortsynta, mänskliga optimism och som knappast låtit avskedet påverka sina vanliga bestyr, såg sig nu plötsligt oåterkalleligt avskurna från varandra, utan möjlighet att återförenas eller att meddela sig inbördes.

Och så Stolpes mer varierade:

En av de merst anmärkningsvärda följderna av att portarna stängdes var nämligen den plötsliga skilsmässan som oförberedda människor drabbades av. Mödrar och barn, makar och älskande som några dagar tidigare hade trodd att de skulle vara tillfälligt åtskilda och hade kyssts på perrongen vid vår järnvägsstation och skilts med några förmanande ord, säkra på att de skulle ses igen några dagar eller veckor senare, nedsjunkna i den enfaldiga mänskliga tilliten och knappast störda i sina vanliga bekymmer av denna resa, fann sig i ett slag vara hjälplöst åtskilda, utan möjlighet att förenas eller få kontakt.