Yahya Hassan 2, Yahya Hassan, översättning Johanne Lykke Holm & Khashayar Naderehvandi, Norstedts

I sin andra bok fortsätter Yahya Hassan skriva om våld och kriminalitet. Energin är lika intakt som kvaliteten, och som läsare blir man både utmattad och imponerad. 

Hösten 2013 stod en artonårig statslös palestinier med danskt pass för ett exempellöst litterärt genombrott. Poeten Yahya Hassans debutbok sålde 122 000 exemplar I Danmark och utkom i tolv länder. Siffror som verkligen utmanar vår föreställning om poesin som en smal genre.

Sedan följde flera års kaos, med droger och tung kriminalitet. En psykos förde honom till tvångsvård inom psykiatrin, och han har suttit i fängelse för att ha skjutit en man i foten. I höstas återvände han till litteraturen med Yahya Hassan 2, och i torsdags nåddes vi av det oerhört tunga beskedet att han har dött i sin lägenhet i Århus.

Det är lätt att konstatera att han har behållit sitt versalt skrivna ångestrop, och han är definitivt inte mindre arg, desperat eller våldsam nu än i debuten. Han skriver, liksom i debuten, om en vardag präglad av förföljelser och orättvisor. Han skriver att han byter sin kostym mot skottsäker väst och om sina livvakter. Han skriver om att vara ”ETT LITTERÄRT HANGARFARTYG / ETT POETISKT MASKINGEVÄR”.

Han utlämnar både andra och sig själv i dessa dikter. Men är det då bra poesi? Det är med viss oro man tar del av en uppföljare – inte minst filmen har lärt oss att siffran 2 efter titeln innebär en kvalitetssänkning. Här kan konstateras att detta är en ovanligt stark uppföljare, som också är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.   

För om det bara vore fråga om att Hassan beskriver sin eländiga tillvaro, då skulle det bli platt och dålig poesi. Till hans försvar kan då anföras att han faktiskt gestaltar och nyanserar, och blir stundtals självironisk genom att utsätta självbilden för krackeleringar. Det vill säga: här finns ett storhetsvansinne, men det tumlar runt och får sina törnar, och halkar ned i självförakt.

Samtidigt är det helheten som skapar effekten, som får mig att tycka så mycket om hans dikter, nästan lika mycket som jag tyckte om debuten. Här är det uppbyggt i fyra avsnitt, där titlarna blir innehållsdeklarationer: ”Husblatte”, ”Jaktsäsong”, ”Fängelser och fångar”, samt ”Psykosblatte”.

I några längre dikter överger han också en del onödigt ordvitsande, och tillåter sig ett narrativ, där en olycklig kärleksrelation kan skönjas, där fängelsets tristess fångas exakt och precist, och där de dyrköpta erfarenheterna dominerar: ”FÖRST VILLE DOM DUMMA SLÅ IHJÄL MIG / SEN VILLE DOM SMARTA / JAG ÄR GÄSTEN SOM ALLTID HAR INDRIVARE I HÄLARNA / NÄR JAG KOMMER FÖRBI PÅ KAFFE”.

Det gapiga och onyanserade, för att inte säga det smaklösa, blir en nödvändig del av estetiken. Grovheten i tilltalet kan spåras tillbaka – för danskt vidkommande – till 80-talets enfant terrible Michael Strunge, men också till punkare som Johnny Rotten och Arthur Rimbaud. Att läsa Hassan är att bli blåslagen samtidigt som du blir syresatt av en imponerande energi.

För det finns också en skörhet och sårbarhet i allt det hårda och skrytsamma. Och en rejäl portion självinsikt: ”JAG TIGGER MED DOM FATTIGA / OCH FROSSAR MED DOM RIKA”, lyder en lakonisk dom över det egna hyckleriet. Att en så vital och talangfull del av skandinavisk litteratur är borta är en stor sorg.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/5 2020)