I takt, inatt, Kristofer Folkhammar, Lejd

Magisterlekarna (2015) av Kristofer Folkhammar hör till senare års mer besynnerliga svenska romaner. Hans oförglömliga försök att normalisera S&M i en svensk skolkontext var fyndigt, retsamt och läsvärt. Han har tidigare gett ut en diktsamling, och återkommer nu som poet med en bok som nästan liknar en slags läsebok som kunde komma till användning för något yngre elever än gymnasiekillarna i den nämnda romanen, men som går i en liknande skola.

Upprepningen är kunskapens moder, lär det ha hetat en gång (kunskapen är upprepningens moster, har jag också hört), och Folkhammar nyttjar eller plundrar upprepningen flitigt i boken. Det är pisset, sväljandet, sugandet, takten, förändringen, skuggorna. Och en smitta, som kanske får en att tänka ”covid-19”. Och natten – den oundvikliga, natten – den osvikliga.

Folkhammar skriver hymniskt, men inte storslaget. Eller säg så här: det är en Rilke med punktering som dikterna manar fram. Det blir faktiskt fint så. Uppsluppenhet vid en avgrund, kunde man också säga. Nödrimmen förstärker en slagsida åt en viss absurdism, och här och där nuddas en slags nonsens-poesi, företrädd av exempelvis vårt språks nonsensprinsessa Isabella Nilsson. Det är ett nonsens som samverkar med mening, i en kufisk poetik som samtidigt är helt transparent. Det blir en udda skapelse, en lugubert leende dikt, utformad i strikt taktfull rytm.  

Det finns en sammansättning, en gemenskap, som fungerar som en lockelse i dikter som med lockrop försöker ansluta till ett du. Här finns sidor som samspelar med varandra. Mot inledningen kan vi läsa:

                      Om du har tur

                                                                 ge tillbaka den

                      Om du har allt

                                                                 ge tillbaka det

                      Om du har skuld

                                                                 ge tillbaka den

Och mot slutet:

                      Om du är falsk

                                                                 spela med en stund

                      Om du är sjuk

                                                                 gör dig inte dum

                      Om du är trist

                                                                 stäng igen din mun

Och genomgående finns antydningar, tvetydighet, insinuationer. Att läsa dessa dikter liknar då känslan att åka skridskor över is belagd över en riktigt mörk sjö, där isskorpan bara är en tunn hinna som täcker något som är svart av en viss anledning.

Där Folkhammar låter språket genomgå ett bad av riter, ritar Leif Holmstrand i boken oroligt tuschtecknade kroppar i upplösning, kroppar som ger sken av att härbärgera unga viljor som löper amok. Dessa bilder förstärker den oro som orden förmedlar. Här härskar något fördärvligt, men samtidigt helt inbjudande.