Fåglarna, Tarjei Vesaas, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Den efterblivne mannen är en vanlig protagonist i litteraturhistorien. Genom dennes begränsade och naiva blick kan en författare utnyttja tillfället att nå fram till mindre uppenbara omständigheter. Så gjorde William Faulkner när han lät den utvecklingsstörde Benjy vägleda läsaren in mot familjen Compsons mörka hemligheter i den sublima romanen Stormen och vreden. Få inledningskapitel är väl lika oförglömliga.

Ja, och så är det med Mattis, huvudpersonen i norska Tarjei Vesaas roman Fåglarna. Den har ofta utkommit på svenska, senast 2002, i Bertil Bodéns översättning från 1957. Den har nu ersatts av Staffan Söderbloms nyöversättning, som ingår i Norstedts fina klassikerserie. Och man får nog säga att den inte bara kompletterar utan ersätter den gamla, som inte tillräckligt beaktade Vesaas minimalistiska och upprepande stildrag.

Det är berättelsen om Mattis och Hege, ett syskonpar som bor i en liten stuga i utkanten av ett litet samhälle. Hon försörjer dem genom att sticka tröjor, medan han mest slår dank, oförmögen att utföra de sysslor som finns tillgängliga. Han är alltså en odugling, och mycket medveten om det. Hans problem är att han inte kan sluta tänka, för det är tänkandet som ställer sig i vägen.

Men han var ju efterbliven, lite bakom? Ja, så ses han av andra, inte minst den praktiskt sinnade systern. Mattis har ofantligt svårt att kombinera sina drömmar med verklighetens hårda krav. Han är övertolkande och hyperkänslig. Som kompensation söker han efter tecken i naturen. När morkullan flyger över deras hus en sen kväll tar han det som att förändring utlovas.

Med osvikligt inkännande drag visar Vesaas förnedringen som Mattis utstår när han gång efter annan misslyckas med sina uppdrag. Hans vaga dåliga samvete hänger över hans tankar hela tiden, tar sig in i våra tankar när vi läser och därmed tvingas dela hans förtvivlan, hans obehag inför tillvaron. Så det är en väldigt sårig roman om skammen i att vara född, om skammen i att vara människa. Det är inte konstigt att Karl Ove Knausgård har utnämnt den till den bästa norska roman som skrivits.

Så får vi också ta del av Heges depressioner, som den känslige Mattis delger oss. Vesaas borrar in mot mänskliga smärtpunkter, och laddar framställningen med dramatik och spänning, där man hela tiden väntar en urladdning. Det mänskliga predikamentet: att vi inte är utrustade med något bättre än den grå massan för att förstå oss själva eller världen. Fåglarna har kallats en psykologisk roman, och det behöver jag inte bestrida, men vill nog hellre lyfta fram den som en filosofisk roman, där ontologin sätts i förarsätet.

Söderbloms översättning måste berömmas. Bland annat ger han replikerna en norsk ordföljd, medan prosan och Mattis tankar ges en adekvat svenska. Mindre imponerad blir jag av Tomas Bannerheds förord, där han föreställer sig att han skulle ha satt sig ned med Mattis och ”småspråkat”. Här tror jag bestämt Bannerhed är inbilsk när han underskattar vem han har att göra med.