The Making of Poetry. Coleridge, The Wordsworths and Their Year of Marvels, Adam Nicholson, William Collins

I tisdags fyllde William Wordsworth 250 år. Det vore synd att säga att det uppmärksammades tillbörligt. Även om han i stort sett har klarat sig bättre undan av tidens tand än de flesta andra av den brittiska romantikens poeter, där både poesin och levnaden fått utstå kritik, med omvärderingar av främst den misogyne Byron och tjejtjusaren Shelley.

Så, Wordsworth har på något sätt överlevt attackerna som inleddes med den yngre generationens Byron, som kallade honom ”Turdsworth”. Han överlevde också när Motörhead placerade en yxa i en byst av honom på omslaget till en liveskiva, med inskriften ”What’s Words Worth”. Han överlevde också att Margaret Thatcher krävde att hans ”Ode on Immortality” skulle läsas på hennes begravning. Han har överlevt också Jamaica Kincaids påhopp i romanen Lucy, där protagonisten ger uttryck för avskyn för den förbannade påskliljedikten som kolonialmakten krävde att hon skulle läsa under uppväxten på Västindien.

Vilken giltighet äger då Wordsworth idag, när det har gått drygt 200 år sedan han revolutionerade poesin – i intimt samarbete med Samuel Taylor Coleridge – med det på alla plan häpnadsväckande boken Lyrical Ballads? Något som Adam Nicholson tagit fasta på i sin bok om det år som ledde fram till den banbrytande boken – egentligen ett drygt år, från juni 1797 till tidig höst 1798 – är de många långa vandringarna som företogs. Inte bara av Wordsworth, utan även av Coleridge – de gånger hans fru inte hade skållat hans fot med het mjölk – samt Dorothy Wordsworth, som ivrigt gick där bakom och plockade med varm hand intryck från naturen. Boken heter The Making of Poetry. Coleridge, The Wordsworths and Their Year of Marvels, och Wordsworths ska alltså vara i plural, då han betonar samarbetet mellan främst dessa tre. Med på resan var också Coleridges stackars hustru Sara, men hon spelade en perifer roll, samt älsklingssonen Hartley. Wordsworth var inte heller barnlös, då han några år tidigare under en resa till Frankrike träffade en fyra år äldre kvinna som födde hans dotter.  

De tog sin tillflykt till Somerset, där paret Wordsworth av mecenater fick låna en stuga gratis. Den inreddes kungligt, och där kunde William tillbringa sin kläckningstid. Han var 27, men studierna hade inte lett fram till någon karriär. Det var en retreat – en flykt från staden, med allt vad det innebar av larm, hets, status, politik – mot naturen. Den 24-årige Samuel Taylor Coleridge anslöt, liksom stundtals gäster, däribland tonåringen William Hazlitt, en aning starstruck. Och så vidtog långa promenader i naturen – utflykter på flera dagar, där man betraktade och pratade, där Coleridge skötte det mesta av snacket. Vad betraktade man? Naturen, självklart, men det som var parets stora bidrag till litteraturhistorien består mer av betraktandet inåt: för att skåda självet.

Nicholson själv har vandrat i deras fotspår, både bokstavligt och bildligt, och skrivit en väldigt fin bok som lyckas balansera flera discipliner. Det är renodlad litterär biografi, men det är också essäistik, naturskildring, samt litteraturvetenskapliga närläsningar av dikterna, där han kryper tätt intill manuskripten och jämför skisser och förstadier och avtäcker de hemliga mönstren bakom de överstrukna orden. Han lyckas också med konststycket att se dem mer som människor än som monument, och därmed skildrar han dem som levande individer för oss. Fattiga, desperata, sjuka inidivider – fullt levande, alltså. De är frustrerade genier, medvetna om sin begåvning men i behov av ett sätt att kanalisera allt detta. Resultatet blev alltså boken Lyrical Ballads, som utkom anonymt hösten 1798. Coleridge bidrog med endast fyra dikter, Wordsworth sexton – eller mer nogräknat, cirka 30 % av innehållet (41 sidor av drygt 130).  

Deras bekymmer bestod i att de ville ge poesin en ny funktion, som inte nöjde sig med att bestå av ”vackra ord”. Wordsworths metod blev att förenkla språket radikalt, och ge röst till de som saknade inflytande. Därav hans dikter om barn – att hävda att Wordsworth på egen hand uppfann barndomen är nästan inte att säga för mycket. Men också de fattiga tillhörde de som Wordsworth såg och uppmärksammade, och lät inkludera i sina dikter. Vi kan inte föreställa oss hur uppseendeväckande detta var under 1790-talet. Förvisso hade det gjorts försök tidigare inom poesin, men inte med den reporterliknande metod som Wordsworth anförlitade. Här ges de fattiga agens och blir inte bara bifigurer. Dessutom inleddes här de planer till den poetiska självbiografi som hör till Wordsworths mest storartade verk, långdikten The Prelude.

Och Coleridge, vad gjorde han? Han skådade inåt, och där hittade han saker som också revolutionerade poesin, med hjälp av en språkkänsla som man nog får säga inte har blivit  överträttad på engelska därefter. Båda såg från var sitt håll poesin som en drivande kraft. Nicholson betonar deras likheter, det som drog dem till varandra, men också deras olikheter, det som kunde få Wordsworth att bli starkt kritisk mot till exempel Coleridges ”The Rhyme of the Ancient Mariner”, som han menade bara var frosseri i en enskild mans omotiverade väg mot fördömelse. Men att skulden är godtycklig må vara rättfärdigad litteraturkritik och något som kan stöta också moderna läsare: att straffet för sjömannen som skjuter en albatross inte står i proportion till gärningen. Vad som kvarstår är att stil och personlighet kolliderar. De grälade inte heller enbart i estetiska frågor, utan också om religion.

Nicholson antyder att man kan läsa dikten självbiografiskt, att Coleridge är ute efter att gestalta sin egen självdestruktiva läggning, i sjömannen som frivilligt väljer att straffas. Det är rimligt, men det går nog också att läsa dikten som en betraktelse över orättvis rättskipning, då påföljden blir så oskälig. Det är en metakommentar, där bröllopsgästen blir läsaren som kidnappas av sjömannen/poeten, där utgången är given, då vi som läser delar bröllopsgästens erfarenhet att därefter bli både sorgsnare ock klokare. Den nyfikne kan ta del av Axel Englunds nyöversättning av detta makabra mästerverk, som utkom för två år sedan.    

Coleridge blir i Nicholsons porträtt någon som upplever världen – stark emfas på ”upplever” – och njuter inta av några färdigsnickrade maximer, utan lever för det som föds i stunden, av idéerna i sig och inte i de slutsatser som de genererar. Det är en besvärlig position för en skapande konstnär, men så består också flera av hans mest berömda verk av fragment, såsom den makalösa ”Kubla Khan, or A Vision in a Dream: A Fragment”, som han skrev under inflytande av två nypor opium under den här hösten som boken återger. Nichosons argument att ”Kubla Khan” inte är ett fragment utan en färdig dikt är inte helt övertygande, men däremot finns åtskilligt att hämta i karakteristiken av poeten som skrev den: ”He is in his own lair, buried in Withycombe, where all the demands of the world cannot reach him and yet there is no sense of claustrophobia; if anything, this is a poem about the opposite, claustrophilia, amniosis, a world that is freed because it is safe, a return to the egg, where the poet is given access to the inner miracles and where he becomes himself through a descent into the beautiful strangeness that lies within him.” Nicholson gör också en bra läsning av mästerverket ”Christabel”, som hör till det mest kusliga som skrivits på engelska, och generellt uppehåller han sig och visar stor förståelse för komplexiteten och ambivalensen hos Coleridge.

Medan Coleridges metod bestod i att leka kurragömma med självet var Wordsworth mer inriktad på att konfrontera det i helfigur, och utnyttja det poetiskt. Men man kan säga att båda lyckades med sina intentioner – som ett sätt för att förstå världen. Vore det inte för att det är en skamlig kliché kunde man säga att de möttes på halva vägen. Med Nicholsons känsliga och precisa kategorisering ägnar sig Coleridge åt att beskriva resor, medan Wordsworth ägnar sig åt att beskriva ankomster.

Wordsworths poetik är skenbart enklare, med en ”sofistikerad vanlighet”. Nicholson skriver också om samarbetena mellan de tre, där systen Dorothy beskriver snöfall på ett fantastiskt sätt, som något som är både stillastående och i rörelse, en erfarenhet som bara vissa typer av snöfall kan generera. Hon fick förstås också sköta det mesta av de praktiska sysslorna, medan männen försjönk i allt djupare tankar. Med Nicholsons ord blir hon Williams ”designated inferior”. Som tack blir hon senare idealiserad i den elfte sången i The Prelude, där han låter henne adla honom till poet:

That the beloved Sister in whose sight
Those days were passed, now speaking in a voice
Of sudden admonition—like a brook
That did but cross a lonely road, and now
Is seen, heard, felt, and caught at every turn,
Companion never lost through many a league—
Maintained for me a saving intercourse
With my true self; for, though bedimmed and changed
Much, as it seemed, I was no further changed
Than as a clouded and a waning moon:
She whispered still that brightness would return,
She, in the midst of all, preserved me still
A Poet, made me seek beneath that name,

And that alone, my office upon earth[.]

Så mycket kärlek i den raden: ”She whispered still that brightness would return”. Nicholson förnekar kort och effektivt tidigare rykten att det funnits en kroppslig kärlek mellan syskonen. Dorothy som naturbetraktare blir märkbar genom sin uppmaning att vända blicken åt nya håll, mot skrevor och hålor, men också i några fina betraktelser över marssolen, som hon menade letade sig fram mellan träderna likt fingrar som söker efter något hemlighetsfullt i en innerficka. Nicholson levererar ibland hårda domar mot Wordsworth, delvis på basis av att han enbart på litterära meriter lyckades uppnå sina syften, medan det mänskliga fick lida, och skulle förbli ofullbordat. Den värld han föreställde sig förblir ojämlik.

Det är synd, och Nicholson visar eftertryckligt att det fortfarande finns mycket att hämta i främst Wordsworths syn på naturen, som en passage till något bättre hos människan. Det sker i en fin analys av den dikt som hela arbetet kulminerade i, ”Tintern Abbey”, som tillkom i juli 1798:

”Nature is not merely a moral force. It is the gateway to eternity and permanence, to a form of being in which the discordant and broken signals of daily human existence, the Miltonic ’shapes/Of joyless delight’, are swept up into a single harmony, a disembodied lightness in which ’the life of things’ becomes clear and present.”  

Till det fina med Nicholsons bok hör ju också till hur han betonar samarbetet, ytterligare något som aktualiserar deras projekt, nu när poesin i allt högre grad främjar den typen av arbeten (tänk gemensamma böcker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, Joanna Frid och Gordana Spasic, Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean). Nicholson visar också i hur hög grad de lever i sina sinnen, i sina upplevelser. Det rör sig om ett förenande av tankar och känslor, där det sker utbyten inte på bekostnad av det andra, utan hela tiden som något som ökar intrycken, som förstärker och berikar.