Sidor

3 apr. 2020

De äter ur din hand, baby, Elis Monteverde Burrau, Bonniers


Och Elis Burrau (numera med Monteverde inkilad i namnet) fortsätter att göra någonting rörande? Det kan man med fog hävda, efter en handfull löftesrika men ibland mer än lovligt ojämna böcker utkommer nu hans andra roman (typ), Det äter ur din hand, baby, med en överstruken undertitel: Cindy Shermans samlade dagböcker.

Sherman är konstnär, och får här väl mest agera alibi för Burraus postmodernistiska upptåg att upphäva gränser mellan identiteter och mellan högt och lågt. Hon figurerar flitigt i början av denna (icke-)roman, för att sedan mer eller mindre ge vika för det mer påträngande berättarjaget, misstänkt likt den persona som Burrau odlat på sociala medier de senaste åren. Omslaget har kapat formgivningen från serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”, och illustrerar något av den kollageteknik som ingår i Burraus poetik: den snyggt gröna godisfärgen gör det i vilket fall till årets särklassigt snyggaste svenska bok hittills.


Så hur ska då detta märkliga projekt sammanfattas? Kanske så här: helt unikt. I stället för intrig och karaktärer utgörs texten av en monolog som raskt och underhållande driver sitt kaosnarrativ framåt och uppåt och bakåt och nedåt och åt alla tänkbara sidor. Till sin hjälp tar han citat och allusioner till allt från författaren Elfriede Jelinek, elakast av Nobelpristagare, till fotbollsspelaren Andrea Pirlo, elegantast av spelfördelare. 

Men inte riktigt helt unikt heller. Det påminner en del om den Malte Persson som i början av 00-talet skrev den underbart fyndiga Livet på den här planeten. Den då 26-årige Persson förevisade stora likheter med den nu 28-årige Burrau. Båda är så roliga att svenska stand up-komiker borde dra en suck av lättnad över att de inte tillhör deras skrå, då de skulle göra alla komiker överflödiga.  

Burraus nonchalans är både en brist och en tillgång. Nog blir det lite svamligt ibland, även om han garderar sig med fina formuleringar som ”svamlets vassaste skärva”. Men det är inte alls renons på smärtpunkter, för här refereras flera gånger till självmord, till hans cancersjukdom, till den tomhet som livet också innebär. Han skriver en prosa som glittrar, men glittrar mörkt och sinistert.

Överskottsenergin flödar här, och den språkliga sensibiliteten lyckas förvandla även slitna klichéer till värdefulla tillskott. Några av mina favoriter: ”Jag är omgiven av idioter? Snarare: jag är omglittrad av vemod. / Där man lånar böcker lånar man snart människor. / Det här är fröjden av hyckleri.” Men det finns åtskilligt att hämta i hans flöde, nästan för mycket, på så sätt att man knappt orkar med allt. 

Det är med högoktanig litteratur Burrau har tankat sin prosa, som flitigt lånar från klassikerna, men här finns också en hel del porr och sport, och som återkommande refräng en motorväg till helvetet, som torde vara en referens till AC/DC. Och så vidare, för det är många referenser att bocka av för den som så vill.

Eller så nöjer man sig med att bara sätta sig i baksätet och njuta av färden. Elis Monteverde Burrau väljer konsekvent att sparka uppåt, och det är en ödmjuk inställning. Jag läser med stor behållning, och känner mig ungefär lika nöjd över hur bra den är som jag var besviken på hans förra försök, Karismasamhället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.