Och Elis Burrau
(numera med Monteverde inkilad i namnet) fortsätter att göra någonting rörande?
Det kan man med fog hävda, efter en handfull löftesrika men ibland mer än
lovligt ojämna böcker utkommer nu hans andra roman (typ), Det äter ur din hand, baby, med en överstruken undertitel: Cindy
Shermans samlade dagböcker.
Sherman är
konstnär, och får här väl mest agera alibi för Burraus postmodernistiska upptåg
att upphäva gränser mellan identiteter och mellan högt och lågt. Hon figurerar
flitigt i början av denna (icke-)roman, för att sedan mer eller mindre ge vika
för det mer påträngande berättarjaget, misstänkt likt den persona som Burrau
odlat på sociala medier de senaste åren. Omslaget har kapat formgivningen från
serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”, och illustrerar något av den
kollageteknik som ingår i Burraus poetik: den snyggt gröna godisfärgen gör det i vilket fall till årets särklassigt snyggaste svenska bok hittills.
Så hur ska då detta
märkliga projekt sammanfattas? Kanske så här: helt unikt. I stället för intrig
och karaktärer utgörs texten av en monolog som raskt och underhållande driver
sitt kaosnarrativ framåt och uppåt och bakåt och nedåt och åt alla tänkbara
sidor. Till sin hjälp tar han citat och allusioner till allt från författaren
Elfriede Jelinek, elakast av Nobelpristagare, till fotbollsspelaren Andrea
Pirlo, elegantast av spelfördelare.
Men inte riktigt
helt unikt heller. Det påminner en del om den Malte Persson som i början av
00-talet skrev den underbart fyndiga Livet
på den här planeten. Den då 26-årige Persson förevisade stora likheter med
den nu 28-årige Burrau. Båda är så roliga att svenska stand up-komiker borde
dra en suck av lättnad över att de inte tillhör deras skrå, då de skulle göra
alla komiker överflödiga.
Burraus nonchalans
är både en brist och en tillgång. Nog blir det lite svamligt ibland, även om han
garderar sig med fina formuleringar som ”svamlets vassaste skärva”. Men det är
inte alls renons på smärtpunkter, för här refereras flera gånger till
självmord, till hans cancersjukdom, till den tomhet som livet också innebär. Han
skriver en prosa som glittrar, men glittrar mörkt och sinistert.
Överskottsenergin
flödar här, och den språkliga sensibiliteten lyckas förvandla även slitna
klichéer till värdefulla tillskott. Några av mina favoriter: ”Jag är omgiven av
idioter? Snarare: jag är omglittrad av vemod. / Där man lånar böcker lånar man
snart människor. / Det här är fröjden av hyckleri.” Men det finns åtskilligt
att hämta i hans flöde, nästan för mycket, på så sätt att man knappt orkar med
allt.
Det är med
högoktanig litteratur Burrau har tankat sin prosa, som flitigt lånar från
klassikerna, men här finns också en hel del porr och sport, och som
återkommande refräng en motorväg till helvetet, som torde vara en referens till
AC/DC. Och så vidare, för det är många referenser att bocka av för den som så
vill.
Eller så nöjer man
sig med att bara sätta sig i baksätet och njuta av färden. Elis Monteverde Burrau
väljer konsekvent att sparka uppåt, och det är en ödmjuk inställning. Jag läser
med stor behållning, och känner mig ungefär lika nöjd över hur bra den är som
jag var besviken på hans förra försök, Karismasamhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.