Adorno. Et digt om Europa, Christian Stokebro Karlsen, Sapeur förlag

Det är förstås ett kamikaze-projekt som utförs av Sapeur förlag, när de väljer att ge ut Christian Stokbro Karlsens böcker på danska, eftersom vi alla vet det danska språkets status i Sverige. Ett stående skämt om obegripligheten, om ens det – oftast härskar en blandning av ointresse och ignorans.

Trots det, jag läser hans nya diktsamling Adorno. Et digt om Europa, och jag gör det utifrån en förkunskap om vår världsdels ogynnsamma läge för tillfället. I dag har England folkomröstat, och håller på att genomföra sin långa och smärtsamma Brexit, och det finns indikationer på att EU kommer att få det svårt att överleva de närmsta kanske 15-20 åren.  

Stokbro Karlsen skriver en referensrik dikt om civilisationens dödsryckningar, och det ibland krävande tilltalet känns igen från den Poetik han gav ut häromåret. Givetvis har han bifogat fotnoter, och givetvis refererar han återkommande till T.S. Eliot. Men överlag skriver han en sympatisk form av kortdikt, med en titelrad som ibland blir en vägvisare in mot de treradingar till dikter som boken uteslutande består av.

Olika tidsåldrar och olika ortsnamn löper genom dikterna. Det är medeltid och pest – det är 1700-tal och hastiga omvälvningar. Eller nutid och olustiga skeenden, rörelser mot avgrunden. Som bekant är Adorno en tydlig fingervisning till det famösa uttalet att det är obscent att skriva poesi efter Auschwitz. Vad som visas i de här dikterna är snarare att om något är obscent så är det Europa i sig.

Genom dikterna rör sig människor på flykt, alltså oavsett om det är 1300-talets pestutbrott eller vår tids flyktingar som överger sina hem för en osäker och livshotande tillvaro. Myt och sanning går hand i hand genom dikternas fält. Alla krig är för den delen identiska: ja, därför att de ingår i det reella, och det reella – ”verkligheten” – verkligen är tröstlös. Genom historien är tristessen sig lik.

Då kan Stokbro Karlsen visa att nuet genomkorsas av tidigare skeenden. Där finns investerad all den desperation människan inrymmer. Till det oroliga innehållet har poeten hittat ett sakligt registrerande tilltal. Stokbro Karlsen rör sig som en drönare över ett krackelerat Europa som saknar gränser i tiden. Den saknar också nåd – det är en värld som tappat en ytterligare dimension, där hoppet ser ut att ha flugit sin kos.

Så det är en kylig vision:

                      Og englene der er splintet af glas

                      lader deres vanvid løbe over på den dag

                      hvor alt der er bristende

                      skal skyde           op af jorden.

Även om det finns ett uppror i stämman är det en mildare variant av anklagelseskrift. Europa är trasigt, men något svar på hur det ska göras saknas. Det kan man väl inte heller begära, då vi har politiker till det, fast problemet är att även deras vision saknar lösningsorientering.