Yahya Hassan 2, Yahya Hassan, Gyldendal

Ur litteratursociologisk synpunkt var Yahya Hassans debut 2013 högintressant: osedvanlig, spektakulär, sensationell. Efter 122 000 sålda böcker enbart i Danmark, och översättningar till svenska, norska, isländska, nederländska, tyska, franska, finska, italienska och spanska, tillkom långa serier tunga kriminalitet med rättsliga påföljder, intagningar på psyket, samt en kort politisk karriär för Nationalpartiet. På något sätt tog privatlivets skandaler över bokens framgång – den fick bland annat fyra tunga litterära priser i Danmark, något som överskuggats av rubriker som handlat om allt annat än hans dikter.

Nu har det unga snillet hunnit fylla 24 och ger ut uppföljaren, som självfallet heter Yahya Hassan 2. Två frågor infinner sig: är han fortfarande lika arg, och är han lika bra? På den första frågan måste svaret bli – tja, om något är han ännu mer hatisk nu, och det generar i sin tur ett slags svar på andra frågan. All ilska kanaliseras sannerligen inte i lysande poesi, men det måste också sägas att det Yahya Hassan sysslar med inte är reguljär poesi.

Hassan är fortfarande beskriven som statslös palestinier med danskt pass. Han skriver fortfarande i versaler – ungdomens modus, kan tyckas, och det är fortfarande sin strupes sår och sitt hjärtas skri i världen som basuneras ut. Alltså en versal ångest. Han skriver med pistolen i ena handen och pennan i den andra, med skottsäker väst på, som en följd av hotbilden. Han omges av livvakter, och skriver om allt som inträffar efter succén med debuten, och han skriver ned det medan det pågår, de erfarenheter som gjort honom ”mer stridslysten än en björn”.

Snarare än att låta sina erfarenheter bearbetas och knådas av minnet ger han oss livshistorien i realtid. Det kan tyckas kittlande, men effekten blir mer tragisk. Han växlar mellan det patosfyllda och det patetiska. De övergrepp som löper genom texten har en politisk bakgrund, och Hassan kontextualiserar de missförhållanden och de svek som har kantat hans väg, något som inleddes långt innan de händelser som följde efter debutboken publicerades: ”FØRST VILLE DE DUMME SLÅ MIG IHJEL / SÅ VILLE DE KLOGE / JEG ER GÆSTEN DER ALLTID HAR ET TÆSKEHOLD I HÆLENE”.

Man kunde säga att Yahya Hassan 2 är en bok som är både råare och mer sofistikerad än debuten. Den är mer finessrik, men inte mindre oskolad och ohyfsad. Vad som gärna kunde ha avvarats är väl en del ordvitsar och några fortfarande pubertala utfall – båda inslagen känns aningen tillkämpade och ansträngda, även om det är lätt att identifiera skadeglädjen i rader som ”MIN NÆSTE BLEV MIT NÆSTE OFFER”.

Å andra sidan upplever jag Hassans cynism som mer skrämmande nu, när hans cynism så att säga har fått djupare fäste. En förenkling vore att säga att han ger röst åt många som annars inte får sin röst hörd, och det är förstås en unik plattform. Det som ter sig spännande är att han inte utnyttjar denna förmån för att be om ursäkt eller smickra sin läsare. Det är mer frågan om en pragmatism, om överlevnad, om att hitta strategier för att förekomma det som han konsekvent identifierar som ”fienden”.

Vad är fienden? Självklart skriver Hassan om rasismen och om den hämnd han på omnipotent vis drömmer om och rentav lyckas infria med sitt agerande. Det är hatet som driver honom som person och även driver hans dikt. Ett hat som kunde uppfattas som obehagligt och motbjudande – och förstås även farligt. För låt oss inte blunda för den brottsromantik som hans bok inbjuder till – men hellre än att gulla med hans kriminalitet vill jag bestrida den kylslagenhet som infiltrerar boken. Det är en estetik som på flera vis bara vill vara hemsk, meningslös, skadlig.

Det är deskriptivt destruktivt, typ: ”först hände det här, sen hände det här …” Det är mycket sex, mycket droger, mycket vapen, så mycket att det ter sig spekulativt och nästan parodiskt, och man undrar en smula om det också är avsikten – att gestalta hur svårt det är att hantera ett överflöd. Han skriver utan att hymla om brotten, om psykiatrin, om våld som både ges och tas. Övergrepp är en tematik som fortsätter göra sin verkan från debutens förtvivlan. En förtvivlan som inte är mindre stark nu: ”EN DANSKER DER VIL DANSKE / OG EN STAKKEL DER VIL SKADE.”

Nyligen skrev Marisol M/Fredrik Ekelund i SvD om den skadliga maskuliniteten som en del av förklaringsmodellen till den senaste tidens våldsdåd i Malmö. Ja, nog är Hassan själv ett offer för en mansbild som i lika hög grad är en produkt av tidsideal och sina egna värderingar. Kopplingen mellan män och våld är knappast en ny upptäckt, men ofta dribblas den bort av samhällsdebatten, liksom de sömlösa övergångarna mellan dåliga skolresultat och socialt utanförskap och kriminalitet.

Det här är knappast något Hassan kan anklagas för: han är – för att vara man, vill säga – oerhört verbal, och tricksar med orden inte helt olikt en rappare hiphoppare. På samma sätt som jag tidigare konstaterade att det han sysslar med inte är skriva reguljära diktsamlingar kunde man säga tvärtom: att det är så här den egentliga poesin ser ut eller borde se ut – det vill säga, politisk, sårbar, och som både åsamkar och bemöter det våld som den behandlar. Det är också en poesi som rör sig mellan att vara rolig och orolig, som aldrig tillåter sig vila i en fixerad stämning eller i något av bestående karaktär.

Hassan utforskar sin egen uselhet. Det han också gör är att provocera, i ordets ursprungliga mening. Det här är en bok om vill dialog, som vill ropa ut sina innersta och dunkla och klandestina hemligheter. Det är bara det att den gör det på ett helt okonventionellt och uppfuckat sätt. Liksom de riktigt lyckade manifesten balanserar den mellan politik och estetik, och vibrerar av liv, dynamik, riktning. Det är en pricksäker och stundtals makaber bok.

För att sanningen är smutsig, jobbig, hotfull, och det visas gång på gång i de här dikterna (”lita inte på de vuxna”, lyder hans lakoniska resumé). Föraktet rör sig inåt och utåt. Det kunde lätt bli monotont om det inte vore för att Hassan ibland ställer sig vid sidan av, och ser på sitt beteende med något som kunde kallas omilt överseende. Vad man än ska kalla hans dikter så blir det något annat än ”sentimentala”. De svek och missförhållanden han pekar ut hör till både det förflutna och nuet, och det gör förstås hans bok så oerhört angelägen, då det inte är skildrat i det romantiska då utan i det verklighetsförankrade nu.

Vilket inte hindrar honom från att enstaka gånger skriva lika ömsint som oväntad kärleksdikt, något som mer eller mindre ofrivilligt knyter honom närmare en Strunge-tradition:

                      VI SKULLE HAVE OMFAVNET HINANDEN

                      MEN RAMLEDE SAMMEN SOM TO INSEKTER

                      MIN KÆRTEGN EFTERLADER AR

                      SOM POESI IKKE KAN BORTFORKLARE

                      SÅ NU ÆER JAG MINE KÆRE

                      DET HVOR DET GØR MINDST SKADE

                      DER HVOR DET GØR MINDST ONDT                 

Om debuten Yahya Hassan var som att bevittna hur fysiska detonationer blev text är det inte mindre sprängfyllt nu. Folke Isaksson kallade en gång Rimbaud för ”diktens dynamitard”, och något liknande får väl sägas om denna danska dynamit. Faktum är att de som borde läsa Hassan knappast är färre den här gången.