Det, Inger Christensen, Gyldendal

Inger Christensens Det är en både obehaglig och inbjudande bok. Hur kan jag säga att den är obehaglig, eller rentav motbjudande? Det är något som endast den riktiga litteraturen kan uppnå: att vara så uppfylld av sitt ämne att den skrämmer slag på sin läsare. Alla som jag tycker hör till den exklusiva skaran av oumbärliga författare: Faulkner, Duras, Woolf, Lispector, Stridsberg, Schweblin, NDiaye, Dickinson, Jäderlund, Christensen – de är på något sätt farliga, och min första reaktion har alltid varit avsky, rädsla, misstro.

Så är det med Det, som utkom 1969 och som i år alltså firar sin femtioårsdag, och ingår i serien ”Årets danska klassiker”, och nu utkommer i en stilig jubileumsutgåva på Gyldendal. För tio år sedan utkom den på svenska på Modernista, i Marie Silkebergs oftast lyhörda översättning, och även om självfallet Alfabet är en fantastisk bok undrar jag om inte Det är den som går djupast in i mig som läsare. Att läsa den är en ynnest.   

När den utkom hade Christensen utgett två diktsamlingar. Inte mycket i dem förebådar det oerhörda som sker här. Liksom originalutgåvan är denna volym tryckt i maskinskrivartypsnittet Courier, och det var även den svenska översättningen. Faktum är att denna danska version låter texten röra sig ännu längre ut i marginalen, med minimalt utrymme för andhämtning. Det är författarens första konsekventa systemdikt. Metoden utgår ifrån en talserie, där – för att fatta sig nödvändigt kort – talet åtta är i fokus. Åtta gånger åtta, i en hämningslöst kontrollerad loop – ett koreograferat kaos. För världen är kaotisk. Vad gör man? Man upprättar en ordning.  

Det viktiga är inte den yttre ramen. Hos Christensen blir formen aldrig ett fängelse; jämför med sonettkransen Fjärilsdalen, som så elegant och lätt löser de potentiella begränsningar som det stränga versmåttet upprättar. Vad gör hon då? Skriver:

                      På baggrund af disse umulige forhåld

                      der hersker mellem enten og eller

                      eller bare mellem enten og både

                      ja bare mellem enten og ordet enten

                      og på grund af sprogets fuldkomne tavshed

                      om alt det der ikke foregår

                      enten i enten eller ikke i enten

                      bør denne position indtages

                      Så er vi lige vidt!

                      Dette er en kritik af fiktionen

                      fordi det er en kritik af længslen efter verden

En enkel, bokstavlig och rak läsning av Det skulle säga att det rör sig om en skapelseberättelse. Fast egentligen kunde man också nöja sig med det, och prompt hävda att det får räcka med varudeklarationer nu: helst ska man läsa Christensen förbehållslöst, och utan vägvisare. Hon är ingen strikt akademisk fotnotspoet, även om hon tar till det så här efter femtio års nedmontering av skolan lite frustrerande greppet att använda oöversatta motton från franskan och tyskan. Ändå är hon en poet som ska läsas för upplevelsens skull, och den är gratis, individuell, och blir bara störd av museala guider som lägger sig i med förnumstiga lathundar. Det är också vanskligt att börja prata om litterära verk i termer av klassiker och mästerverk, då det genererar två förutsägbara reaktioner: antingen att man blir besviken då inget kan nå upp till de hysteriska lovorden, eller en självuppfylld profetia då man prickar av de sublima ögonblicken, eftersom man vet att man ska leta efter just sådana. Det vanskliga ligger i att man slutar lita på sitt eget omdöme. Brasklapp: i den mån det här är en skapelseberättelse är den filtrerad genom travestins design.

Jag har som sagt tidigare läst Det i Silkebergs översättning. Vad är då skillnaden? Att danskan är ett mjukare språk är en truism. Enskildheterna upplyser att ”betingelser” är ett vackrare ord än ”förutsättningar”, att frasen ”Jeg er en genstand” låter annorlunda än ”Jag är ett föremål”, vilket förstås inte är Silkebergs fel, utan svenskans. Något som inte är helt lyckat i den svenska översättningen är rimmen, men de är å andra sidan inte så framträdande. Är danskan ett mer musikaliskt språk? Nja, vad man kunde komma överens om är att danskan har en annan melodi. Den är mer böljande, mer svindelframkallande än svenskans nästan undantagslöst mer nyktert registrerande. (Ur en sådan bedömning är till exempel Stagnelius en anomali: en icke-svensk poet, med sitt sätt att sjunga. Södergran? En extremt svensk poet, alltid rakt på sak, och alltid rationell.) Svenskan är heller inte lika rakt på sak, utan ägnar sig gärna åt krumbukter och parafraser.

Christensen är alltså både skräckinjagande och hänförande. Hon skriver en enkel slags poesi. Hon menar alltid vad hon säger, och man kan alltid lita på att hon inte kollrar bort dig när du läser. Hennes enkla raka konstateranden säger: så här ser världen ut, det här innehåller den. ”Vi overlever kun fordi vi bruger ord”, säger hon på sitt chosefria sätt.

Men om här inte finns någonting att ifrågasätta, hur blir det då poesi? Om vi fortsätter hålla oss till truismer: tack vare rytmen. Rytm är ett besvärligt begrepp när man talar om litteratur, men det är också det nödvändiga för att förklara vad som sker i en den här massiva boken, det vill säga den säregna musikaliteten som skapas i mötet mellan den hårt kontrollerade formen och den frigörande fraseringen.  

I sin undersökning av världens tillstånd närmar sig Christensen livet, naturen, språkets makt över oss, vår makt över språket, det ömsesidiga utnyttjandet, en värld där man önskar att mellanrummen tillåts existera utan att reduceras till tomrum. När världen är ostadig och kaotisk kan som sagt struktur och ordning vara nödvändig. Det ymniga innehållet bryts mot den behärskade formen. På ett sätt är Inger Christensen en estetisk återvändsgränd. Så här kan man ju inte skriva! Att hon kommer undan med det, vad beror det på? Kanske för att hon ger världen stadga: ”En glemsel der er glemt. Gemt under det nærliggende nærværende, de midlertidigt tilstedeværende forretningers tilstedeværende ting og tingenes subtile struktur der organiserar indbyggernes uro som ro.”

En adekvat titel på en text som denna kunde vara ”stegringens poetik”. Christensen söker alltid det transcendentala. Alltså det där vidare-imperativet, med osäkerheten och besvikelsen som drivkrafter, eftersom världen inte blir färdig, för skapelseberättelsen pågår alltid. Hon omhuldar inte och skämmer inte heller bort läsaren. Men hon ser det som sin självklara rätt att ta plats i världen. I vad jag skulle hävda är en dansk tradition, eller danskare än svenskare, lyckas hon förena det cerebrala med det passionerade – hos svenska poeter hör sådant till undantagen.

Något annat som får Christensens dikter att te sig så himla bra är att de inte är sönderputsade. Perfektion har aldrig varit målet. Det finns en oro över hennes tonfall och bildspråk, och det må vara orättvist, men för all del – att jämföra med Tranströmer visar bara att det går att tröttna på hans inställsamma metaforer, hans fläckfria presentationsteknik som inte lämnar något utrymme åt en läsares invändningar, eftersom dikterna är färdiga och liknar inslagna paket som kan beundras på avstånd, men inte lämnar någon öppning för att man kan riva bort utanpåverket. Han är en poet som inte vill gå i dialog med sin läsare, medan Christensen hela tiden bjuder in mig att delta i hennes försök att förstå världen omkring sig. Tacka fan för att jag inte är överens med henne i alla detaljer.

Bra poesi bekräftar varken världen eller dig som läser. Den erkänner världen som en farlig och ogästvänlig och ibland olämplig plats, men manar på dig för att trotsa allt som talar emot det, allt som vill att du ska tappa sugen för gott. Den riktigt lyckade poesin – Blake, Duffy, Yeats, Rilke, Dickinson, som sagt – den söker konfrontationen, och livnär sig på det trasiga och söndriga, och uppmuntrar friktion. Det finns för mycket som är friktionsfritt, både i livet och i litteraturen. Det som bland annat gör Christensen så värdefull är att hon gör våld på sitt ämne, och hon skriver dikt som inte ber om ursäkt när den gör sig till besvär och krånglar och har sig. Den bra poesin gör det som behövs: betackar sig för det väluppfostrade, säkerhetstänkande och etikettängsliga samhället. Och hos Christensen är humorn uppskruvad och panikartad, och skrattet förtvivlat, hur mycket hon än kartlägger det möjliga.  

Det här är alltså en monstruös bok, diger till omfånget med sina 239 sidor, och utmattande att läsa. Tillsammans med Alfabet bildar den en portal till inte bara dansk eller skandinavisk poesi, utan jag ser det som ett av 1900-talets mest värdefulla och rikaste skatter. I det litterära verk som blir en klassiker går det inte att nå botten: man kan inte tömma Det på sitt innehåll, utan bara läsa och läsa om och varje gång upptäcka den häpnad som uppstår då man ställs inför det som får människan att helt oväntat framstå som omänsklig, för hur ska man annars förklara att det kan finnas sådant här i den här världen?