Leonoras reise. Et essay, Susanne Christensen, oktober

Inom konsthistorien utmärker sig surrealismen i sin generösa hållning till kvinnliga utövare. Flera av dem har fått behövliga uppsving de senaste årtiondena. Det gäller främst Frida Kahlo, Dorothea Tanning och Lee Miller – samt Leonora Carrington, vars öde man kunde följa i en dokumentär på SVT så sent som 2017.

Flera av dem levde också minst sagt äventyrliga liv, och det är inte förvånande att det ibland i lika grad är levnadsödena i sig som fångat omvärldens uppmärksamhet, och inte konsten. Till de mer spännande konstnärerna – alltså oavsett det spännande livet – hör definitivt Leonora Carrington, verksam både som författare och målare. Tre böcker finns översatta till svenska. Om henne har nu den dansk-norska kritikern Susanne Christensen skrivit essän Leonoras reise.

Det är verkligen frågan om en essä, detta ibland missförstådda genrebegrepp. Christensen väljer den sökande metoden, i en kombination av tvärsäkerhet och chansning. Resultatet är en dynamisk text som speglar Carringtons oroliga bildvärld, där nya upptäckter väntar, där det är som att motivet inte fixerats, utan har hamnat i en visuell loop av flertydighet.

Carringtons liv är intressant i sig: född i en aristokratisk familj valde hon relativt tidigt konsten som sitt huvudspår, och fastnade kvickt för den tyske målaren Max Ernst – ungefär lika kvickt som han fastnade för henne. De flydde ut till fransk landsbygd för att måla varandras totemdjur – Leo(nora) valde hästen, vad Max valde har jag glömt. När kriget kom flydde hon vidare till Spanien, Portugal, och så småningom USA och Mexiko. Större delen av sitt långa liv skulle tillbringas där i Mexiko – Frida Kahlos land.

Hon fick två söner, som hon raskt övergav när rastlösheten slog till. Men som sagt, Christensen har minst av allt skrivit en reguljär biografi. Flera avvikningar följer, där den som kanske gör starkast intryck rör två kulturarbetare som väljer att begå självmord. Hon reser för att uppdaga oprövade insikter i New York, Mexiko City och Los Angeles, och träffar andra som drabbats av konstnärens sällsamma utstrålning, och de bildar ett slags inofficiellt sällskap.

Susanne Christensens syfte är att demonstrera Leonora Carringtons plats i samtiden, att det är ett konstnärskap som fortsätter engagera och berör de frågor vi är upptagna av. Några av dessa frågor rör naturens död, konstens undanskuffade position, pessimismen och likgiltigheten som verkar ta över kulturen – samt häxeri och magi. Det görs med hjälp av att i första hand förankra Carrington i sin samtida kontext, den produktiva modernistiska epoken från 30- och 40-talet. Sedan nosar Christensen rätt på exempelvis Rachel Carson för att koppla ihop Carringtons engagemang med en ekofeminism som ligger helt rätt i tiden nu, långt efter att Carson på tidigt 60-tal skrev sitt epokgörande verk Silent Spring. Det ska betonas att det inte är helt enkelt att fastslå Carringtons konst som entydigt feministisk, något som i och för sig gör den ännu mer förtjänt av uppmärksamhet. Det ska också understrykas att Christensen pedagogiskt visar vad som försiggår i de symboltäta målningarna.   

Christensen tar hjälp av Mark Fisher och Simon Reynolds för att ta sig an ämnet, och deras användbara begrepp dyskroni och retromani för att illustrera kapitalismens seger över allt motstånd och nostalgin som läggs över all offentlighet. Då kan behovet av en starkare slags konst väckas, och som jag förstår Christensen lånar hon André Bretons definition av den eftersträvansvärda konsten som the marvellous. Det kunde väl också förstås som det sublima, ytterligare ett missförstått och kanske rentav befläckat begrepp. Att söka efter the marvellous låter i alla fall för mig som en god utgångspunkt, och tveklöst sysslar Leonora Carrington med just detta i sin konst.

Det här kunde bli mer än lovligt teoribundet, speciellt när Christensen plockar in den notoriskt kryptiska Donna Haraways cyberfilosofi. Dock åstadkoms då ett tänkt möte mellan Carrington och Haraway, och Christensens essä flyttar fokus till fiktion. Men med en disclaimer som visar att romanen har gått i stå sedan millennieskiftet, i synnerhet den skandinaviska jag-romanen, och som kritiker är det lätt att dela uppgivenheten som markeras i den retoriska frågan: ”Hvor mange romaner publiserer ikke forlagene om det skandinaviske hverdagslivet sett fra et eller annet gjenkjennelig jegs synspunkt? Noen burde legge en science fiction-bombe under det skandinaviske jeget.”

Det som också underlättar och tar udden av det teoretiska är den frenesi som investerats i skrivandet. Christensen hyllar ilskan som konstnärlig drivkraft, och det är inte svårt att upptäcka spår av den post-punk som fungerat som ledstjärna. För den delen kan hon med omsorgsfull bekymmerslöshet visa hur popkulturen är behjälplig, då det var det skotska bandet Aztec Camera som upplyste henne om aztekerna, samt att Neil Youngs låt ”Cortez the Killer” informerade om den spanske erövraren Hernán Cortés härjningståg på aztekerna under 1500-talet.    

Jag har, sedan jag såg en surrealistutställning på Neue Nationalgalerie i Berlin för snart tio år sedan fascinerats av Leonora Carrington. Susanne Christensens bok ger inte alla nycklar, men det är inte heller den typen av bok. Snarare är det den typ av inspirerande essä som visar möjligheterna som är tillgängliga för oss alla, åtminstone vi som söker the marvellous.