Dreyer’s English. An Utterly Correct Guide to Clarity and Style, Benjamin Dreyer, Random House

”Ingen levande organism kan i längden förbli sund, om den utsätts för förhållanden som är helt och hållet verkliga; somliga påstår att till och med lärkor och gräshoppor drömmer. Hill House, som inte var sunt, stod för sig självt mellan sina kullar och bar mörker inom sig; det hade stått så i åttio år och skulle kunna stå i åttio till. Där inne fanns väggar, som ständigt svävade i höjden, tegelstenar som prydligt möttes, stadiga golv och förnuftigt stängda dörrar; tystnaden vilade orubbligt mot trä och sten i Hill House, och vad som än vistades där, vistades där i ensamhet.”

Så inleds Shirley Jacksons roman Hemsökelsen på Hill House (i Inger Edelfeldts skickliga översättning). Dessa tre eleganta meningar balanseras av varsitt prydligt semikolon; det är otänkbart att den avsedda effekten skulle uppnås lika effektivt om de byttes ut mot punkter. Som Jenny Lindh visar i sitt förord till boken bidrar interpunktionen till atmosfären: ”när Shirley Jackson avslöjar att Hill House är osunt uppfattar jag det som en varning, även om den förföriska, lirkande prosan – man riktigt ser hur hennes tålmodiga semikolon inväntar våra tveksamma steg – gör sitt bästa för att dölja det.”

Exemplet hämtar jag från Benjamin Dreyers nyutkomna bok Dreyer’s English. An Utterly Correct Guide to Clarity and Style. Han förespråkar att man bör skriva av stycken som Jacksons ordagrant, och allra helst längre favorittexter, för att indirekt smittas av stilnivån. Jag gör ofta så i skolan, när jag förbereder textutdrag och motsvarande. Hjälper det? Jag kan bara hoppas.

En överraskande bieffekt av vårt moderna samhälle är att alla har blivit skribenter. Även om texter på sociala medier lämnar en del övrigt i önska måste jag erkänna att jag sällan eller aldrig orkar reagera på uppenbara och flagranta felstavningar och dålig grammatik där – desto större anledning att göra det i tryckt text, offentliga dokument, böcker, tidningar, och så vidare.

Dessutom: att läsa svenskars försök att uttrycka sig på engelska är ofta hårresande. Kanske Dreyers bok kunde vara dem behjälplig? Ja, för det är en bok med två funktioner. Dels är den resonerande, och tillhandahåller åtskilliga exempel från en mångårig syssla som copy editor och sedermera copy chief (titeln förekommer typiskt nog inte på svenska, men det är i korthet en slags avancerad form av korrekturläsning, som kunde översättas som ”stilgranskare”). Dels är det också en uppslagsbok, som listar frekventa tabbar, misstag, fadäser (tautologi är förstås en av dessa). Jag har i vart fall inte läst något bättre sedan jag läste New Yorkers ”page OK’er” Mary Norris Between You & Me [sic], med den oslagbara undertiteln Confessions of a Comma Queen.  

För språknördar är det ofta ren nöjesläsning, eftersom Dreyer är en fyndig och underhållande skribent. Detta är inte förvånande: så gott som alla som skriver om språk är roliga – en del kanske lite för roliga för sitt eget bästa, och störande självupptagna (som Lynne Truss). Dock blir skämtandet någon gång för tvångsmässigt, och lika svårt är det att fördra de många pikarna mot USA:s sittande president. Det är också lite barnsligt att så ofta chikanera brittiska egenheter.  

(Inom parentes sagt: den som vill balansera otidigheterna kan med fördel läsa Gyles Brandreths Have You Eaten Grandma? Or, the life-saving importance of correct punctuation, grammar, and good English. Notera hans bruk av oxfordkommat. Jag läste den strax innan jag tog mig an Dreyers bok, och kan väl i ärlighetens namn rekommendera båda.)

Många av Dreyers varningar är användbara, och känns lätt igen för den som arbetar med skrivande – eller bara läser mycket text. Undvik repetition, inskärper han, ironiskt nog flera gånger. Mycket handlar också om att undvika favoritglosorna; även om ”kill your darlings” blivit en kliché ligger det fasligt mycket gott i den tillsägelsen.

Det är också en fröjd att läsa en bok som är så utsökt kommaterad. Det behöver inte sägas, men Dreyer älskar interpunktion, så som bara en copy editor kan göra det. Han skriver om kommateringens nära band till andningen. Semikolonet? Han är förstås – liksom alla normalt funtade människor – en ivrig förespråkare. Oxfordkommat (det som på amerikanska tyvärr heter ”series comma”)? ”Only godless savages eschew the series comma”, skriver han lite lagom insolent. Inleda meningar med ”och” eller ”men”? Gör det, ”if it strikes your fancy”.

Tumregeln när det gäller dessa saker, liksom för annat smått och gott: gör det, njut av friheten i att bryta mot de påhittade regler som inskärptes (det som på svenska kallas ”inlärd irritation”) av grundskolelärare som var trötta på tioåringars uppsatser där varje mening inleddes med ”Och …” Men kom ihåg att risken finns att någon blir upprörd, så det lämpligaste är att vara diskret, och göra det mindre ofta än du tycker att du har rätt till.

Hur blir man en så bra läsare som Dreyer bevisligen är? Implicit talar han en hel del om att man behöver vara en bra lyssnare. Till osäkra skribenter föreslår han högläsning. Det är en både enkel och svår sak, att öva upp sitt gehör. En sak som jag gärna vill betona är att Dreyer i likhet med de flesta andra anglosaxiska språkintresserade jag har läst gärna redovisar sina källor och talar sig varm för en viss typ av referenslitteratur, böcker som vid det här laget fått mytologisk status. Ordböcker, förvisso, men också så klart Fowler’s Modern English Usage, Strunk’s The Elements of Style, och några till. Rätta mig om jag har fel, men många svenska handböcker är mindre generösa eller ödmjuka här, och många svenska språkvårdare (som det lite förklenande låter på vårt språk) tipsar helst utan att hänvisa till några källor, som om svaren alltid finns i deras huvud. Dreyer tvekar inte att gång på gång deklarera att han tvingas konsultera sina ordböcker när han arbetar. Så här borde det vara: mindre prestige, mer tillmötesgående. 

Belöningen är omätbar, men kan avkodas till ren glädje. När det gäller språkmänniskor i allmänhet finns många missuppfattningar att alla är språkpoliser, eller rentav språknazister (en term Dreyer starkt tar avstånd mot, som en onödig trivialisering). I själva verket är de riktiga språknördarna hellre mycket välvilligt inställda till förändringar. Dreyer erkänner att grammatik är något han lärt sig bara det nödvändigaste av, eftersom intuitionen fungerar – men stopp, vill jag då säga, för det där med intuition och känsla, som ofta anges, är något som bara kan erhållas efter stora och tidsödande ansträngningar. Det är ändå lätt att hålla med honom när han apropå just språket och dess kapacitet att anpassa sig och förnyas lakoniskt tillägger att du kan antingen befinna dig på bussen eller under den.

Stycken om engelskans pluralanvändning för personliga och possessiva pronomen bjuder på lite överraskande nyheter, och svårigheter, då Dreyer helst avstår från ”they” när en person avses. Ännu svårare har han för ”he or she”. ”S/he” då? Fråga inte, säger jag bara. Som svensk vill man teaterviska att problemet går att lösa. Dreyer tvingas snirkla in sig i rejält otympliga omskrivningar för att lösa problemet. Men han är långt ifrån någon dogmatiker, utan har den sunda inställningen att ibland får man helt enkelt kapitulera. Ett kapitel handlar om fiktionsprosa, och även där finns användbara råd med universella anspråk. Till exempel att författare ofta överskattar läsarintresset för karaktärernas intag av diverse drycker.    

Det är en bok som uppmuntrar till noggrann läsning. Därför är det lite synd att fotnotssystemet som används skippar numrering och i stället valt de diminutiva, obetydliga tecknen: asterisken, korset, det överstrukna korset … Ibland har de också tappats bort i behandlingen, det vill säga hamnar längst ned på boksidan utan att anges i den löpande texten. På tal om noggrann läsning: Dreyer nämner 415 personer på de sidor som reserveras åt tacksägelse.

Med allt detta sagt, och en del osagt (har jag sagt hur rolig Dreyer är?), så tror jag det är en naturlag att ingen språkbok någonsin blir heltäckande. Ursprungligen ville han att den skulle heta The Last Word. Något sådant finns ju inte. Det är både frustrationen och tjusningen med språk- och stilfrågor, att det är ett behov som aldrig kan mättas.