Det står redan i
Bibeln, att människan är överlägsen djuren och därför har rätten att utnyttja
dem till sitt eget välbefinnande. Under lång tid har vi kunnat se hur
förgörande den sysslan är för alla inblandade, vårt hanterande av djur främst
inom köttindustrin. När jag sommarjobbade på slakteriet i Umeå fick jag
oförglömliga minnen av kor och grisar som avlivades på helt inkompetenta sätt.
Det här var länge sedan, 1985 (samma år som The Smiths släppte ”Meat is
Murder”!), men industrin har snarare rört sig mot ett än mer cyniskt
förhållningssätt, dikterat av den ekonomiska marginalen. Fiktionen har förstås
speglat samhällsutvecklingen och dess värderingar.
Inom konsten har
relationen mellan människa och lantbruksdjur – de tamare arterna, som korna,
grisarna, hästarna – präglats av idyll, medan relationen till de vilda djuren
alltid lockat till mer fantasifulla möten, ibland av gränsöverskridande
karaktär, som i Helena Österlunds Kari
1983, i flera av Andrea Lundgrens böcker, eller allra mest sublimt i Angela
Carters noveller i The Bloody Chamber.
Människor har hellre sökt sig till de vildare djuren, och kanske i synnerhet
författare har lockats av deras funktion som bättre projektionsytor för drömmar
om frihet. I barnboken och den tecknade serien är djur oftast antropomorfa,
alltså avbildade som en slags människa, med kläder och förmåga att tala. Amelie
Björck, lektor i litteraturvetenskap och drama på Södertörn, tar sig an
skildringen av djur i vuxenböcker. Det sker i boken Zooësis. Om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv,
med inriktning främst på författare som Ivar Lo-Johansson, Kristina Lugn, med
flera.
Titelns begrepp
zooësis definierar Björck som ”djurens sätt att betyda i människokulturen”. Det
kan te sig som ett udda ämne, men det betyder bara att så få fått denna goda
idé tidigare. Ämnet för Björcks studie kan knytas till större etiska projekt om
ekokritik, om queerforskning, men även förtryck generellt, utifrån genusfrågor,
liksom de postkoloniala studierna. Det rör sig om hur författare och konstnärer
gestaltar djur i sina verk, vilken betydelse djuren har.
Så, om tillgången
till svenska studier varit mager, har Björck i stället hämtat sin inspiration
från den amerikanska litteraturvetaren Elizabeth Freeman, och hennes begrepp
krononormativitet. I korthet, hur människor styrs av biologiska förväntningar,
yttre och inre, på att livet ska följa en viss dramaturgi: vid en viss ålder
ska du gå, tala, börja skolan, gå ut skolan, jobba, få barn, etc. Det är inte
utan omvärldens kritik du avviker från dessa hållpunkter.
Björck anpassar
Laura Mulveys 70-talsteori från filmen, ”the male gaze”, till en ”the human
gaze” i sin metod i hur författare betraktar djur i sina böcker. Det är då i
första hand frågan om att betrakta utifrån en självklart dominant position.
Hennes läsning av Ivar Lo-Johansson visar det försåtliga i traditionen att se
arbetarlitteraturen som något som skildrar kontrasten mellan det långsamma
lantlivet och det snabba stadslivet. En förenkling, menar hon emfatiskt. Här
visar hon hur de litterära djuren har tillhört arbetarklassen, i en slags
solidaritet, med förbehållet att de inte tillåtits vara delaktiga i
frigörelseprocessen som protagonisterna deltar i. Nog finns det gott om
intressanta synpunkter i Björcks bok, som reflektionen att proletärlitteraturen
innehåller mer utförliga skildringar av kalvning än av kvinnors födande.
På ett kanske
paradoxalt sätt bidrar gestaltningen av djuren som representanter för mänskligt
lidande att det underlättar den fortsatt usla behandlingen av dem. I
Lo-Johanssons roman Godnatt, jord är det
två kvigor som överger de hårda villkoren och flyr fältet, och återgår till
sitt vilda tillstånd, något Björck kallar feralisering. Det ovanliga är att
Lo-Johansson gör dem till subjekt, självständigt handlande.
Björck skriver
också kort om reklamfilmer från Bregott, som knyter band till den förmoderna
uttrycksformen pastoral – idylldiktningen där bräkande får och betande kor
omger de glatt leende människorna som slagit sig ned i något träds skugga. Det
som avses är förstås Eden, något som understryks av de många barnböckernas
idylliserande av djurlivet – småskaliga bondgårdar där ett par djur lever i
fridfull samvaro premieras framför de mekaniska och anonyma storhushållen, med
djur som reduceras till sina producerande funktioner. Något liknande gäller
förstås för många av senare års pionjärer som bryter upp sitt urbana
ekorrhjulsliv och söker sig mot bondgården för att undkomma stress och
utbränning – det gäller tv-paret Mandelmanns, men även Axel Lindén, som
häromåret utkom med Fårdagboken.
I Kristina Lugns
pjäs Hjälp sökes från 2013, där
levande djur agerade på scenen, förekommer en mor som frivilligt valt
stumheten. Kanske som ett sätt att närma sig djurens större lycka. Kritiskt och
med stor inlevelse resonerar Björck vidare kring att människor är något som
bara finns i plural. Hon skriver i dialog med den amerikanske filosofen Leonard
Lawlor: ”För att avsluta kriget mot andra djur, menar Lawlor, måste vi lära
känna vår egen animalitet – inte i första hand som något vilt, primitivt eller
galet att fly undan eller tillbe, utan som en tillgång med många nyanser.”
Något senare, i
läsningen av Marlen Haushofers mångbottnade roman Väggen, är Björck som allra mest hemtam och når många oväntade och
ibland förbluffande slutsatser. Det är en roman som inbjuder till olika
tolkningar – är väggen en manifestation från hennes psyke, en konsekvens av
människans plundring av jordens resurser – i förlängningen ett gudomligt
straff, eller en metafor för den sjukdom som skulle ta livet av författaren? Kvinnan
i romanen lever i unik samvaro med de omgivna djuren, men tillflykten störs på
slutet, med våldsam utgång. I Björcks renodlat litteraturvetenskapliga läsning
öppnar huvudpersonen mot en strävan att förminska skillnader mellan människa
och djur.
En önskan att närma
sig djuret behöver inte vara verklighetsfrämmande. Konstnären Miru Kim har i
flera verk levt tillsammans med grisar. På den här bokens omslag figurerar hon
i en svinstia, även om det tog mig lång tid att upptäcka henne där – vilket
troligen illustrerar hennes poäng. En avsikt kan bestå i att uppnå en högre
form av närvaro, av uppmärksamhet. Björck sufflerar med Simone Weil, och då är
erfarenheten religiös. Ett annat exempel är Clarice Lispectors kackerlacka i Passionen enligt G.H., där religionen
uppgår i en metafysisk instans, en transcendental upplevelse som ifrågasätter
språkets herravälde. Ett tänkande utan fördomar, kunde det kallas. Ärendet
illustreras i hennes programförklaring: ”perhaps we will se what it’s like to
be a pig, / and what it’s like to be a human”.
Det kunde också
kallas att respektera djurens djurhet. Så illustrerar Miru Kim hur djuren
agerar och tar sig in och påverkar dina egna uttryck. Björck låter den
teoretiska barlast komma till nytta i sin behandling av dessa suggestiva
suggestioner, där tidigare möten mellan djur och människa mer har handlat om
blickar som i bästa fall möts här blir en fråga om hud mot hud, med den nakna
konstnären bland grisarna. Allra tydligast i den 104 timmar långa I Like Pigs and Pigs Like Me, där hon
levde tillsammans med två grisar.
I ett avslutande
kapitel skriver Björck om döda djur, och deras förmåga att i bildlig mening
spöka. Exempel hämtas från konstens mest emblematiska döda djur hos
Rauschenberg och Hirst, men också från dikter av Katarina Frostenson och Sonja
Åkesson. Åkesson går längst i sitt möte med det döda djuret – i dikten ”Hästens
öga” – och får sin position som subjekt utmanad, rentav rubbad. Tolkningen
utmynnar i en fullbordad frustration: ”Om jord-blivandet i denna dikt sedan
innebär det yttersta mänskliga ansvarstagandet eller en feg flykt är en öppen
fråga.” Det är en öppen fråga för att det måste vara så. Här skriver Björck också
om den villkorade sorgen när inte bara djur dör, utan levande varelser
överhuvudtaget – det råder en osäkerhet kring dekorum, som får många att skriva
brev till Magdalena von Ribbing och alla hennes efterföljare: hur länge ska man
sörja sin anhörige?
Som avslutning
behandlar Björck också djurrättsaktivister, och speciellt gruppen 269 med sina
aggressiva demonstrationer, varav några kan ses på youtube, flera av dem så
starka att kommentarsfälten splittras av en hälft som reagerar med avsky mot
skändligheterna som visas och en hälft som irriterat pekar ut det faktum att
det är en demonstration – och så kan förstås syftet sägas ha uppfyllts.
Något Björck
eventuellt kunde ha sagt mer om är att vi inte vill kännas vid djurens
ursprung. Hon skriver bra om hur djuren försvinner från stadsbornas liv, blir
en diffus påminnelse. Det kunde kanske ha knutits mer till den dubbla känslan
av nostalgi och avståndstagande – vi vägrar påminna oss om det ursprungliga
bondelivet som vi härstamma från. Det kunde förklara många stockholmares avsky
för allt utanför tullarna, manifesterat i skällsordet ”bönder” – det är ju ett
sätt att distansera sig från något som finns i deras eget DNA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.