K, Katarina Frostenson, Polaris

När Katarina Frostenson skriver en bok från exilen för att ge sin version av vad som tvingade bort henne från Svenska Akademien är det spontant och ofokuserat skrivet. Det är en bok om kärlek, hämnd och sorg, och borde ligga i karantän i femtio år innan man läser den.

Låt mig inleda med ett förtydligande: det här är en recension av en bok, inte av en människa, eller av människans karaktär. Jag är för dåligt insatt i juridik för att hysa omdömen om fängelsedomen mot Katarina Frostensons man, Jean-Claude Arnault. Inte heller vill jag dra förhastade slutsatser om vilken skuld Frostenson har i de frågor som gällt jäv, ekonomi och läckor om Nobelpristagare. Rörande det sistnämnda vill jag bara föra till protokollet att hon, till skillnad från många av sina f.d. kolleger i Svenska Akademien, avstått från att uttala sig vitt och brett om vad som sagts på den senaste tidens möten. Något som i viss mån stöder hennes envetna förnekanden i den bok som nu utkommer, K.

K är en laddad bokstav för litteraturnördar. Det är förstås Kafkas annekterade bokstav, namnet på huvudpersonen i Processen, den emblematiska romanen om den felaktigt dömde individens lönlösa kamp mot en nyckfull rättsinstans. Därför är det inte förvånande att Frostenson resonerar kring Kafka – så gör ju också Horace Engdahl i sin bok De obekymrade, som utkom helt nyligen.

I den här boken följer vi ett års dagboksanteckningar, från 23 maj 2017 till 23 maj 2018. Författaren, ”K.F.” eller ”Katarina”, åker mellan Paris och Sverige, och gnisslar tänder när hon tänker på de orättvisa anklagelserna mot sin man. Hon umgås med några få kvarvarande goda vänner, äter god mat, dricker gott vin. Hon skriver, precis som man kunde ha väntat sig, makalöst vackert om språk, om poesi, om vänskap, om översättning, och ger pregnanta ögonblicksskildringar av författare som Mare Kandre, Sara Lidman, Birgitta Trotzig, Marguerite Duras. Genom hela boken löper en dialog med Simone Weil och H.C. Andersen. 

Nu vill jag revidera – eller snarare justera – mitt hårda omdöme om Horace Engdahls bok i recensionen från förra veckan. Den sätts i nytt ljus av Frostensons bok. Det är ingen hemlighet att de två stått varandra nära, och troligen är han den ”riddare H” som hon ibland nämner som en av få hedersamma ledamöter i den nuvarande akademien. När jag var starkt kritisk mot Engdahls bok tänkte jag för mycket på nutiden: för oss som lever nu är det en försumbar bok, som borde ligga i karantän i låt säga femtio år.

Det är framtiden som ska läsa hans bok, och även Frostensons, misstänker jag. Svenska Akademiens ojämförligt svåraste kris kommer att studeras av framtida forskare, och då lär dessa två böcker bli angelägna dokument. Då kommer de att hitta i ”K” en bok med minimalt skvallervärde, men där de dominerande inslagen är kärlek, hämnd och sorg.

Kärleken till mannen, Arnault, är lika blind som den är stark, och övertygande skildrad. Det finns några få ögonblick när den kan te sig vacklande – de bråkar bland annat om inköpet av ett bord – men främst är hon lojal mot deras förflutna, och även om det är en tanke som kan provocera, så skildrar hon deras kärlek på ett sätt som måste kallas vackert. Hämnden rör främst Dagens Nyheter, men indirekt också Sverige, vars namn hon inte skriver ut, utan kallar det ”S”, ”den trånga stöveln” eller ”Sveden”. Sorgen gestaltas i några otäcka scener där hon promenerar längs Seine och tänker på de som drunknat där, och mer än antyder att hon funderar på att låta floden föra henne med sig.

Att boken är så oredigerad är både en styrka och en svaghet. Språket är så obearbetat att den kan te sig förvånande slarvigt – men det ger också ett tillträde till ett ofiltrerat temperament. Det är rättshaveristen som för pennan, och som sådan lever hon helt i sin egen värld. Nåväl, det är en hållning jag kan både förstå och respektera – när världen bråkar med henne, då vänder hon sig till Ovidius som ledstjärna, en annan landsflykting. Men det finns risker med att vara så här världsfrånvänd, och straffet har blivit hårt. Det är en ny spelplan där traditionella medier har fått mindre att säga till om, och den som vägrar befatta sig med de nya mediernas mekanismer blir nog lätt så bitter som Frostenson framstår här.

Framför allt blottar hon en brist på omdöme. Hennes hypotes är att de arton kvinnor som anklagade hennes man för grova brott gjort det för att hämnas – dels för att han är utlänning, och dels för att de är avundsjuka på hennes framstående position i kulturlivet. Ärligt talat ter sig den teorin lätt bisarr, och räcker för att diskvalificera henne för fortsatt arbete i Akademien.

Det här är en bok som troligen kommer att ge Frostenson en större läsekrets än hon någonsin har haft, vilket väl är en ödets ironi, då det långt ifrån är hennes bästa bok. Den är monoton och ofokuserad, och även den som i likhet med mig är ett fan av Frostensons innerliga språkkänsla tröttnar nog på de ideliga referenserna till en viss typ av konstnärskap, men ännu mer på att hon visar minimal insikt i eller förståelse för de kvinnor som anklagat hennes man.

Å andra sidan beundrar vi ju det förflutnas illa åtgångna författare, inte minst för deras arrogans och trots – rebeller som den tidigare nämnde Ovidius, Lord Byron, Joyce, Strindberg, Almqvist. Samtliga har varit i landsflykt, liksom Frostenson nu – hon nämner i förbifarten att hon håller på att ansöka om franskt medborgarskap. Därför lyder min försiktiga hypotes: framtidens dom kommer att bli mild.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/6 2019)