The Water Cure, Sophie Mackintosh, Hamish Hamilton

Det finns åtskilligt att både glädjas åt och förundras över avseende skotska Sophie Mackintoshs debutroman The Water Cure, som nog var en av fjolårets mest uppseendeväckande engelska romaner. Att en debut kan vara så fullfjädrad. Att den också kan bli så skräckinjagande, trots att den saknar förankring i skräckgenren. Snarare balanserar den mellan dystopin och postapokalypsen, utan att egentligen syna sina sympatier.

Främst är det en roman som är fylld av överraskningar, så jag ska försöka avstå från alltför långt gångna spoilers. Men intrigen är både barnsligt enkel och vuxet komplex, och utnyttjar mytens sammansatta egenskaper i ett växelspel mellan det lättfattliga och det invecklade. Dystopin har väl annars blivit något av en kliché, i synnerhet inom YA-litteraturen.

På en avlägsen ö huserar ett par, som möjligen är gifta. De har tre döttrar, som möjligen är deras egna (släktbanden reds ut något på slutet, men jag säger inte mer så länge). Pappan – snillrikt döpt ”King” – försvinner, och kvar blir kvinnorna. Utanför ön finns den större världen, som möjligen har gått under av ett gift som knyts till manligheten. Att Mackintosh åsyftar toxic masculinity är klart nog. Fast vi kan inte vara helt säkra på att världen utanför är den mest förgiftade: möjligen sprids inom familjen ännu värre gifter.  

Pappan har ägnat sig åt hård kontroll av döttrarna med hjälp av olika kurer – titelns vattenkur är en av dem, en drunkningslek, en annan kallas ”kärleksterapin”. När döttrarna var små drogades de ned med sömntabletter. Till ön kommer ibland andra kvinnor för en kortare tid, förstörda kvinnor från den förgiftade världen, och när de undergår kurerna kan det gå illa för dem. Döttrarna härdar ut på olika sätt.

De turas om att inleda romanen, med monologer från i tur och ordning Grace, Lia och den något yngre Sky. Grace är gravid. Till ön kommer så två vuxna män samt en pojke, och det triggar förstås igång ett dramatiskt händelseförlopp, som allt mer rör sig mot urladdningar. Denna andra del av romanen återberättas av Lia, och handlar mycket om samspelet mellan kropp och tanke, hur båda så att säga utvecklas av erfarenheterna. Vi blir också varse att fiendskapen inte bara är ett yttre hot, utan att familjen i sig ger både beskydd och risktaganden.

Kusligheterna kryper fram successivt. I stället för att göra kvinnorna till offer för ett strukturellt system ges de hos Mackintosh agens. Det vore en förenkling att entydigt läsa hennes roman som ett svar på #metoo – snarare är det som att hon bestämt sig för att ge ett svar på Goldings Flugornas herre – det gamla tankeexperimentet hur tjejer skulle ha agerat i en liknande situation.

De hårda villkoren ger också förutsättningar för en råbarkad humor, som när en av de nyanlända männen ber om vatten, och mamman svarar med en gest mot havet: ”Knock yourself out.” Här ska inte ordas för mycket om hur romanen utvecklar sig med männens ankomst, men det är med stor skicklighet Mackintosh leker med våra förutfattade meningar, våra stereotyper och fördomar – som när hon ger männen rovdjursliknande konnotationer, men utan att underskatta potentialen hos kvinnornas handlingskraft.

Döttrarna som levt i sin skyddade värld blir också något av arketyper för naiva spån, samtidigt som de äger den typ av försvarsmekanismer som man kunde se i gamla västernfilmer, alltså när de beskedliga hjältarna gavs revanschens initiativkraft. Och på tal om förenklingar så är det kanske lockande att läsa denna berättelse allegoriskt, men det är ännu en underskattning av den subversiva kraften i Mackintoshs säregna prosa. Det är väl ett orättvisande felslut att så fort en roman innehåller symbolik – denna är rik på metaforer, som i sig rör sig mellan konkretisering och abstraktion – ska den tolkas allegoriskt, något som nästan alltid leder till självklara slutsatser och tråkiga tolkningar.

Att kvinnorna, de förstörda kvinnorna, har slutat att komma väcker också nya tankar av ovisshet hos döttrarna: ”That they have stopped coming could mean the world has improved, or that it is worse than ever. That they are dying on distant shores in their dozens, hundreds, thousands. That they are living lives of violence, their bodies shaped by it, their words painful, the air a jagged mess in their throats.”

Passager som denna har förorsakat jämförelser med Margaret Atwoods romaner, och det är kanske inte helt långsökt. Även hos Mackintosh finns den oresonliga tonen, den där obändiga viljan att nå resultat utan kompromisser. I sina bästa stunder skriver Atwood utsökt spekulerarnde fiktionsprosa, och man kan nog med fog säga något liknande om The Water Cure, att den rör sig i denna spekulerande genre, alltså spekulerande inte i den meningen att den i spekulativt syfte uppmuntrar till våld, utan att den gör ett försök att visionärt behandla nutidens frågor med ett implicit ”tänk om …” som ledstjärna.   

Det finns i döttrarnas – i synnerhet hos Lia – en benägenhet till klichén, men det är i så fall bara ett resultat av deras isolering, som gjort dem så troskyldiga. Så går hon omkring på ön med sitt ”förrädiska” hjärta, tror sig vara ”döende” om ingen vidrör hennes kropp. Men vad Mackintosh är mer intresserad av är att demonstrera hur våld inte är något som trappas upp – det är inget som slår till ”med regelbundna intervaller”. Nä, våldet bara slår till, utan förvarning egentligen, när du är som mest oskyddad. Plötsligheten är ett våld i sig, något som gör våld på själva tillvaron.   

Som jag tidigare sa har dystopin på senare år blivit så utbredd att den blivit en kliché, och även riskera att bli avväpnad. Låt mig därför vara tydlig: undergången är ingen nallebjörn som man ska gulla med. Den är djävligt farlig, och ska helst inte intas i några större doser, eller alltför frekvent. Säger någon att hen gillar att läsa dystopier kan du vara säker på att det inte är någon som har egna erfarenheter av att stirra in i avgrunden.

Sophie Mackintoshs sinistra roman är våldsam, oroande på ett djupt plan, och inget du ska läsa för att mätta ditt behov av trivsamt umgänge med domedagen. Det här är skadligt, och hennes budskap är beklämmande: människan tar vad hon vill, och vi är alla kapabla att skada andra. Det finns en central rovdrift hos oss, och den är girig som fan och man ska inte ta för lätt på den.