Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom, Sara Ehnholm Hielm, Förlaget

Två saker har länge fått mig att avstå från att läsa Sara Ehnholm Hielms bok Och hjärtat, det var mitt, som länge stått eller snarare vilat i den stapel reserverad för kommande läsning, inklämd mellan Jean Rhys noveller och en biografi om … nåja! Det första: omslagets krittecknade bokstäver, som ger ett amatörmässigt intryck. Det andra: essäer om Rom kändes mer avskräckande än lockande.

Nu har jag ändå trotsat alla farhågor, och ångrar mig djupt att jag väntat så länge. För det är en ovanligt inspirerande bok, och som får mig att undra varför det fortfarande saknas recensioner i svensk media (i Finland har den förstås recenserats). Det är ynkedom att det finns böcker av det här slaget som får minimalt genomslag i Sverige, bara för att den är skriven av en finlandssvensk författare.

Sara Ehnholm Hielm är filmkritiker och redaktör på Förlaget, och boken handlar då om en ettårig vistelse i Rom, dit hon under ett sabbatsår flyttar med familjen. Hon ger sig själv uppdraget att skriva en bok, och redovisar de initiala svårigheterna. Sådana berättelser brukar vara ungefär lika underhållande som att lyssna på någons detaljerade referat över sina drömmar. Men allt mer trängs det privata bort av initierade essäer över författarskapet, som på något sätt knyts till hennes egen levnadssituation.

Ändå dröjer sig det privata kvar, och det hör till bokens styrkor. Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård är de två författare hon i högsta grad utgår från. Ferrante upptäcker hon av en slump och läser henne på engelska – det här torde utspela sig 2015, något år innan hon började översättas till svenska. Ehnholm Hielm skriver kärleksfullt men inte okritiskt om författare hon beundrar högt, som Simone de Beauvoir. Ett lustmord på Ayn Rand följs av en diskussion av flyktingkatastroferna och det nutida italienska politiska kaoset, där allt tyder på att Rands egoism till sist infriats. Här finns också fina läsningar av författare som Chris Kraus, som på ett anakronistiskt vis (1997) kurtiserade skam liksom Knausgård i sin fantastiska essäroman I Love Dick (på svenska först 2016).

Det blir en mångskiftande bok som glider undan alla fixerade genrebestämningar. Visst finns självbiografiska drag, i skildringar av familjelivet och yrkeslivet – en lång redogörelse som ältar inkompetenta chefer på hennes gamla förlag hade jag gärna varit utan, medan berättelserna om redaktörslivet är desto mer intressanta. Det blir mer en essä om läsande och skrivande, hur de olika aktiviteterna går in i varandra. Som hon ser det innebär skrivandet att du gör dig själv delaktig i ett pågående samtal. Hon citerar generöst, och det är ofta påfallande oväntade inslag som lyfts fram. Hon tar också tag i många ämnen, och ibland blir det frustrerande kort, som i diskussionen kring hur manliga författare gestaltar kvinnor – och att män har slutat läsa böcker, i synnerhet skönlitteratur. Säg mer! vill jag utbrista då.   

Det handlar förstås mycket om läsande, men också om identitet. Ehnholm Hielm visar dubbelheten i att vara svensktalande i Finland, och ha finskan som ett främmande språk, när man ändå är omgiven av det i det dagliga livet. För henne blir italienskan också något som måste erövras långsamt och metodiskt, och hon frågar sig varför hon ens behöver lära sig detta nya språk. Svaret är besvärande, och något som säkert många läsare kan känna igen sig i: ”Jag inser till min fasa att för mig är ett språk främst ett medel för att uttrycka mig själv, inte för att kommunicera med andra.”  

Porträttet av författaren antar drag av någon som är bildad, intelligent och ambitiös. Det är också en modig bok: det krävs ju mod för att gå så här långt, för den som vill demonstrera nya insikter om både sig själv och om livet. Det finns något gränslöst och vilt över Ehnholm Hielms skrivande, något ogarderat. Ja, hon är en trogen Knausgård-läsare, och har väl på sätt och vis – säger jag utan att klandra – plockat med sig något av hans skoningslöshet i blicken på både världen och på sig själv. Hon kan också skriva nyanserat om Knausgård, och problematiserar hans privilegierade position, i en skarp analys av den kulturmandsdebatt som Ebba Witt-Brattström initierade inför den svenska översättnigen av hans debutroman Ut ur världen.

Därför skriver hon om vardagens små och stora bestyr och besvär, och kan skriva nästan chockerande öppet om gräl med maken, om hur en av döttrarna avbryter Rom-vistelsen för att läsa gymnasiet i Finland i stället – kapitlet om deras avsked hör till bokens bästa. Det är sällsynt med en berättarröst som är så här ointresserad av att vara till lags och framställa sig själv endast i positiv dager.

Så kan ett delvis nytt skrivsätt födas, som i slutändan ger ett lika starkt intryck som en annan av Förlagets böcker, Tatjana Brandts Fängslad: båda visar att en kritisk läsart måste våga rikta blicken mot det egna jaget. Ehnholm och Hielm visar att skrivandet innehåller vissa drag av hybris, men det är också en metod att utmana det egna samvetet. Hon erbjuder en sträng men nödvändig formel, som indikerar något om den insats som krävs för att skriva den här typen av bok: ”Skriv som om allt står på spel. Skriv som om ingen tittar.”