Månadens diktsamlingar från USA, Italien och
Österrike ger starka intryck. Däribland Maria Seisenbacher som skriver om sin
sjuka mamma, och låter dikterna färgas av symtomen i en starkt drabbande dikt.
I år fyller Walt Whitman
200 år, och då kan man passa på att läsa hans robusta poesi i ett urval som
Gunnar Harding gjort. Det rör sig om sex av hans mest kända längre dikter, och
den lilla volymen ger en god uppfattning om hans särpräglade poesi, som
uppvaktar både tanken och känslan.
Få poeter skriver
lika jordnära, och få är så frikostiga med sina uppmuntrande ord. Att läsa
Whitman innebär att ständigt påminnas om att livet är värt att leva – trots
allt. Det betyder inte att han strösslar med käcka floskler och väjer för det
negativa. Nä, han ser och bekräftar andras lidande, främst i några starkt
realistiska rader från inbördeskriget.
Whitman är som en
seismograf som registrerar känslo-skalv hos människan, både i det lilla och i
det större. Allra tydligast i ”När syrenen på gårdsplanen sist stod i blom, en
klagosång över den mördade presidenten Lincoln: ”Här upphör min sång till dig,
/ mina blickar mot dig i väster, vänd mot väster, förenad med dig / O kamrat med
ansikte skimrande som silver i natten”.
Om Whitman är
ljusets poet finns det mer mörker hos österrikiska Maria Seisenbacher. Hennes
mörker består av en mamma som insjuknar i Alzheimers, skildrat i en svit dikter
i Sitta lugnt med ordentliga skor. Här
går poeten en svår balansgång mellan att skriva intimt och närgånget om en
anhörig men samtidigt respektfullt bevara dennes integritet.
Seisenbachers stillsamma
men särpräglade dikter rör sig rituellt kring vardagens bestyr, som ofta
inrymmer den osäkra rörelsen från en plats till en annan. Dikterna bejakar det
allra sköraste, och visar hur otäck tillvaron kan te sig mitt i sjukdomen:
”bokstäverna / ljuder / mot små skålar fyllda / med blod”.
Här blir dikterna
sitt innehåll, suveränt demonstrerat av omslagets uppluckrade bokstäver.
Seisenbacher vågar låta dikterna förbli ofullständiga, kvar i den sorts
gåtfullhet som inte bör tydas. Språket hackar, vägrar inrätta sig i de invanda
och friska mönstren. Rörelsen med de ordentliga skorna går alltid i fel
riktning: den sjuke går sin egen väg, in i sitt mörker.
Italienska poeten
Alda Merini utkom under slutet av sin långa poetgärning med en samling
rolldikter, Franciskus – den skapades
sång. De är skrivna i namn av 1200-talshelgonet, men förstärker det
mänskliga – något som i och för sig redan finns inskrivet i hans egna skrifter,
så till exempel i den vackra ”Solsången”.
Den flitige John
Swedenmark har översatt dessa enkla och vackra dikter: ”Jag darrar av köld och
rädsla / jag, Franciskus, Guds fattiga kommentar, / klottrad i marginalen /
till hans stora frånvaro.”
Gud blir ett
konkret möte, gestaltad av fattigdomen och det lägsta, där allt är ljus och
kärlek, en kärlek som ska nå den som förtjänar det allra minst. Det må låta
banalt och blåögt, men det finns en säregen musik i mötet mellan Merini och
Franciskus. Nog kan vi unna oss att bli påminda om att ett enkelt tilltal kan
bära på en oerhörd rikedom.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 26/4 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.