Gattet. Sånger från barnasinnet, Åsa Nelvin, Modernista

Gattet är en namnet på en trång gata i Helsingborg. Det kan också vara en smal vattenled. Gattet är också en märklig bok från 1981, skriven av Åsa Nelvin. Den återutgavs av Norstedts för tio år sedan, och nådde flera nya läsare (inklusive mig). Nu utkommer den på nytt i en serie där Modernista aktualiserar Nelvins kvantitativt diminutiva författarskap – endast fem böcker.

Till Gattet anländer det sjuåriga diktjaget, som för ordet genom samlingens 41 numrerade dikter, plus sex drömmar. Hon är i exil från hemmet i Göteborg, och bor nu tillsammans med sin bror och mamman hos släktingar, som moster Äster och Morbror Egon. Mamman gör ett otydligt och vagt frånvarande intryck. Ibland är hon där, men ofta saknar diktjaget henne.   

Det som utkristalliserar sig är en berättelse om otrygghet. Med kuslig exakthet lyckas Nelvin fånga barndomskänslan, den där ovissheten som barnet måste lära sig hantera, avståndet till vuxenvärlden, som om den inte bara är obegriplig ofta är hotfull på ett diffust och opålitligt sätt. Man kunde parafrasera Viktor Rydbergs berömda ord om sin egen påvra barndom, ”aldrig mätt”, med ett nelvinskt ”aldrig trygg”. Brodern terroriserar henne med öknamnet ”Lisa med grisarna”.  

Avståndet till vuxenvärlden kanaliseras i en lojalitet med den egna bildvärlden, den som de vuxna – dessa krumelurer i marginalen – aldrig får tillgång till. Det ger sig uttryck i en säregen surrealism, av det slag som tyder på en unik begåvning. Det är glädjande att man till denna utgåva har valt att behålla originalets omslag, tecknat av Ysuke Nagano, med fiskmänniskan. Det finns en poäng i det, eftersom Nelvin själv skriver: ”Du förstår, jag håller alltid något / framför mitt ansikte, / ett fiskhuvud eller en pappersmask / utskuren ur cornflakespaketet.”   

Bilder matas fram i dikterna, med en glupsk hunger. Skratt och förtvivlan inryms ofta i samma dikt, som när hon nämner det självmord som hon redan hade genomfört när boken utkom: ”En vacker dag kommer jag att strypa mig / i hängslebyxorna. / Jag skulle vilja skrika högt […] Men jag är för ful / och så  f u l  i  m u n n e n / att jag måste skratta med slutna läppar / som en fnissmödis.”

Det är skrivet av någon som är fastkedjad vid sin depression. Det unika med Nelvins röst hör till precisionen i känslobeskrivningen. Iakttagelserna är minutiösa, och de framförs på ett sätt som gör det omöjligt att bestrida riktigheten. Nelvin skriver hetsigt, rastlöst, och låter minnet vara en kopiös outsinlig brunn. Hatet mot platsen är också kopiöst:

                      Om jag såg en ÄNGEL häruppifrån,

                      skulle jag vara tvungen att säga –

                                                                              Gå försiktigt, ängel.

                      I Gattet tar man inte ett steg för långt.

                      Jag måste tala om för dig – i Gattet

                                                faller man hela livet.

                      Förlorad, heter det.

Nelvin är fullkomligt skoningslös i sin skärskådan av både världens otillräcklighet och de egna tillkortakommandena. Den som fortfarande står handfallen inför vad som är bra poesi behöver bara läsa denna bok: den är stark, outspädd, och så kategorisk och kompromisslös att det inte borde fungera konstnärligt – hon går ju för långt, är för fördömande och, tja, endimensionell. Men fantasin utgör den ytterligare dimensionen, och vissheten att revanschen skulle komma för det utsatta barnet – att språket, och bildskapandet, är överlevnadsmekanismer.

Spänningen i denna Nelvins enda diktsamling består i att den balanserar mellan det obearbetade och det genomtänkta, med ett kaosartat flöde som ger efter för ordningen som uppstår i berättandet. Minnen är förstås i sig vanskligt material, men Nelvin lyckas genomföra en minneskonst som ter sig spontan och oförfalskad. Ändå är det en bok som man utan tvekan känner krävde sitt höga pris. På ett sätt är det allas barndom som gestaltas – med uppvaknandet, dödsmedvetenheten, separationen från i första hand det barn man oåterkalleligen måste lämna bakom sig. Alltså: döden finns, vuxenvärlden är imbecill och fantasilös.

Alternativet blir då att bejaka det som särskiljer, i en slags utkoradhet: ”i mig slår en flugas hjärta. / Min framtid som kvinna förefaller osannolik. / Jag är fullständigt tondöv, / och tänker illa om alla.”