Sidor

23 apr. 2019

De vita björnarna, Åsa Nelvin, Modernista


I ett av vinterns babelprogram i svt diskuterade en författarpanel barn- och ungdomsböcker, och främst två av deltagarna, Aris Fioretos och Anders Johansson, fick klä skott för vad som uppfattades som ett infamt påhopp på de tillrättalagda samtida böckerna i genren. De menade att svenska barn- och ungdomsböcker är för didaktiska, för kopplade till skolans värdegrund. Mothugg till trots (från Patrik Lundberg och Lotta Olsson) undrar jag om någon svensk barnboksförfattare är lika vågad som Gro Dahle, vars Sesam Sesam handlar om nätporr.

Det är också tveksamt om det finns belägg för den tredje paneldeltagarens inlägg, att barnböcker förr var mer moraliska. Nu har jag läst Modernistas återutgivning av Åsa Nelvins debut från 1969, De vita björnarna, och kan säga att den här typen av våld nog skulle få svårt att bli publicerat i dag. I sanningens namn ska sägas att Maria Öhman i sitt kunniga förord nämner att boken gav upphov till en debatt när den kom ut för 50 år sedan.  


Det här är en barnbok som börjar beskedligt nog med att lilla Kerstin väcks av en mus och följer med från människovärlden till ett rike bortom tryggheten. En plats där de vita björnarna funnits, men som nu övertagits av den onda häxan Korisila. Där finns troll, blandbjörnar, stjärnbarn, dockfolk, lampfolk. Hon får i uppdrag att överlämna en ring till de vita björnarnas drottning Turkosilio.

”Kerstin Människobarn” genomgår en fysisk förvandling, i något som kunde ha skrivits aningen senare av Angela Carter – hon får längre hår, blir äldre. Hon får också fyra talanger: en kristallröst, vingar, skönhet, samt styrka. Den värld som hon hamnar i är helt anpassad utifrån Nelvins fantasi, en skaparkraft som hämtar näring ur det lilla barn hon var strax innan hon skrev denna roman som sjuttonåring. Det är en associativ värld, underordnad författarens tydliga vision.

Vi som läst något av fantasygenren känner igen en del inslag (alltså inte bara ringen). Portalen kan erinra om vägen till Narnia, men också några inslag som kan förvåna en sentida läsare, som de röda Harry Potterliknande märkena i pannan på några sovande barn, och en grå kvinna som för Kerstin berättar om en erfarenhet som i hög grad erinrar om J.K. Rowlings Dementorer: ”Det är Korisilas märke … hon sög ut deras själar … hon tog deras tankar och känslor och försvann med dem. De är förbrända … fast det är ju länge sedan nu. Korisila tog deras liv och ger det aldrig tillbaka …”

Nelvin mjukar upp passagen mellan fantasin och verkligheten. Musen som Kerstin träffar på har byxor och tröja, samt en tofsmössa. Skulle vi ändå ha svårt att föreställa oss denna sällsamma uppenbarelse blir vi hjälpta av Hans Arnolds symbolmättade illustrationer. Arnold är i sig en hjälte, genom att ledsaga Kerstin på denna arketypiska resa. Det blir mörkt, otäckt, våldsamt. Nelvin håller inte igen på hemskheterna och farorna som Kerstin konfronteras med. Här får hon pröva sitt mod i diverse hjältedåd när hon ska befria de instängda själarna.

Sensationellt nog är denna estetiskt fullgångna bok alltså skriven av en sjuttonåring. Astrid Lindgren hörde till tillskyndarna. Nelvin skulle med tiden ge ut ytterligare fyra böcker, däribland ungdomsromanen Det lilla landet, romanen Tillflyktens hus, samt den postumt utgivna diktsamlingen Gattet, efter att hon begått självmord endast 30 år gammal.

Som antagonist till hjälten Kerstin är Korisila en utmärkt gestaltning av en girighet som är fortsatt aktuell, och en fullgod anledning att återupptäcka denna sällsamma bok. Det förblir dock ovisst om en så här våldsam barnbok skriven av en oetablerad författare ens skulle ha publicerats 2019?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.