Lycka, Johan Kling, Natur & Kultur

Jag hörde till dem som inte tyckte att Johan Klings debut Människor helt utan betydelse var så värst bra, när den kom för tio år sedan. Några år senare kom så den ännu mindre imponerande uppföljaren Glasmannen, och nu är det så dags för den ”svåra” tredje romanen, Lycka. 

Huvudpersonen David går omkring i – ursäkta mig om jag kväver en gäspning här – Stockholm … Ja, han befinner sig ständigt i maklig rörelse, denne David. Han har ett kontor, men jobbar inte, utan tillbringar all tid där med att stirra ut genom fönstret, och tänka på sin dotter Fia, som han bor tillsammans med de delar av tiden då hon inte bor hos sin mamma. Han har ont om pengar, fast det hindrar honom inte från att äta ute varje dag och köpa öl lite då och då, och åka på utlandssemestrar varje sommar med Fia.

Romanen heter alltså Lycka, och uppehåller sig vid detta ämne. Hur blir man lycklig? frågar sig David, och man riktigt ser honom framför sig, med drag av en mindre fryntlig Fredrik Lindström som med kisande blick sitter vid nåt utekafé med en kopp Stockholms-kaffe framför sig. Vad än svaret är: författaren Kling ser inte lycklig ut på författarfotot (tänk en bittrare Mauro Scocco).

Min avsikt när jag började läsa den här boken var att jag skulle undvika att nämna Hjalmar Söderberg. Men det är stört omöjligt att inte se elefanten i rummet. David är en romanfigur som förefaller ha promenerat rätt ut ur någon av Söderbergs romaner, och kanske är det därför han är så vilsen? Han blir den generiska Söderberg-figuren genom att vara lika förtjust i sin eget vemod som de är. Men nästan allt knyter ihop Kling med Söderberg, när vi ges de eviga bifigurerna, som mer är distanserade bekanta än intima vänner. Och liksom hos Söderberg är kärlekens funktion mest att få huvudpersonen att uppleva magont. Och liksom Söderberg skyller författaren David på att han har dålig fantasi.

Stilen är anemisk, och påfallande ofta slö, när den inte bara är lillgammal (”Våren har blivit sommar tror jag bestämt”). David ”slösurfar” mest hela tiden. En stilistiskt medveten författare skulle förstås inte heller skriva ”landställe”. Det är också en banal premiss att skriva om lycka som ”meningen med livet”. Det finns överlag en ytlighet i alla betraktelser som David så frikostigt förser läsaren med: ”tänk om man kunde kombinera handlingskraften hos sitt unga jag med det lilla förnuft man till slut samlat på sig.” Och i stället för Söderbergs ofta sardoniska och skarpa bon mots, vad serveras vi här? Några stycken ”där ser man.” Säga vad man vill om den formuleringen, man kan inte anklaga den för spänst eller elegans eller espri.    

Nog går det att skriva om ytliga människor utan att det behöver bli ytligt. Och nog finns det potential i att utforska den viljelösa individen. Hela den här romanen handlar dock om Davids uteblivna kärleksaffär med Kajsa, som uppvaktar honom utan framgång. I stället får vi oändliga promenader genom ett nostalgiskt tintat Stockholm, inköp av kläder till dottern, Skansenbesök, fika, iakttagelser av vädrets växlingar, och ytterligare några promenader där gatunamn och byggnader liksom i hans tidigare böcker märks ut med en prydlighet som torde ge Kling en prenumeration på ”Stockholm läser” i minst tre år framåt.

När romanen är slut skrivs det ut i texten, med ordet ”SLUT”. Det kan väl uppfattas som en vinkning till Klings tidigare karriär som filmregissör, men det ger också ett taffligt intryck, att det får hans roman att efterlikna ett romanmanus skrivet av en nervös tonåring.