När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, Carin Franzén, Ariel

Det har kommit ett otal böcker om litteraturens nya självbiografiska trender, såsom autofiktionen. Jag tänker på Ingrid Elams Jag, på Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens, Cristine Sarrimos Jagets scen, Anders Johanssons Självskrivna män, och säkert fler. Vad är då Carin Franzéns USP, när hon nu utger När vi talar om oss själva, med den uppfordrande undertiteln Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén?

Jo, även om framför allt undertiteln låter i tröttaste laget finns här en vilja att koppla vår tids jagfixering och sociala medier vid 1600-talets franska salongskultur. Därmed nyanseras subjektiviteten, och vi får en ny utgång för det instängda subjektet, som Franzén ger en välbehövlig distinktion: ”Subjektivitet är de olika svar som människan ger på de sociala mekanismer som gör henne till subjekt.” Det är alltså långt ifrån en självständig eller autonom process, utan något som är beroende av kontext, kultur.

Att franskt 1600-tal skulle ha något att lära oss i dag blir en radikal tanke. Liksom denna salongskultur var kvinnornas arena – utestängda från lärosätena blev det en alternativ bildningsrörelse – är det kvinnor som under 2010-talet dominerar de sociala medierna, med den kvinnligt kodade selfien som dess galjonsfigur.  

Franzén inleder med Duras, men berör bara flyktigt hennes författarskap, för att avsluta med en betydligt mer gedigen läsning av Noréns senare texter, främst dagböckerna. I texten om Norén ges resonemangen kring den franska subjektiviteten från 1600-talet ett utlopp, och det är gott så – exempelvis finns paralleller eller en affinitet mellan Norén och Pascal, som han annars bara nämner i förbigående i dagböckerna. Här undersöker Franzén jagframställandet i negativ form, eller som något som mer ägnar sig åt att destruera än att producera ett jag.

Men kapitlen som förbigår avslutningen med Norén handlar också om kärleken, eller passionen, och dess efemära egenskaper. Fruktbar mark för cyniker, men kanske det är i det förgängliga som kärlekens värde består; när dess slut alltid finns inom räckhåll blir den ännu vackrare och ännu mer nödvändig. När Franzén skriver om begärets historia från den medeltida höviska uppvaktningen till vår tids mer individualistiska syn blir det också belysande: ”Om kärleksäktenskapet fortfarande är en norm i våra samhällen har trohetseden reducerats till att gälla för den tid ett par så att säga trivs och fungerar ihop.”

Montaigne är förstås den allestädes närvarande farbrodern när självbiografins historia ska tecknas, men Franzén ger honom mindre utrymme, och intresserar sig mer för exempelvis kvinnors samtida skrivande. Det finns bekanta exempel som Madame de La Fayette och Madame de Sévigné, men det gavs också för kvinnor en mer tillåtande diskurs tack vare salongerna. Men hon visar också att nutida försök att ange narcissism som rubrik för tidsandan inte beaktar att även 1600-talet var narcissistiskt i övermått.

När Franzén skriver om subjektets funktion hos Freud och Lacan är hon på hemmaplan, och överlag hittar hon goda exempel på underkastelse som en kritisk praktik – något som kunde ha utnyttjats i att koppla ihop fler iakttagelser kring modernitetens föregivna självupptagenhet vid selfien som något annat än bara passivitet, att det finns en subversiv potential där (tänk rörelser som ”selfies against patriarchy” från 2014, till exempel). Även om det är välkommet med ett fokus på annat än det anglosaxiska, kunde det någon gång också vara intressant att se vad en studie av Lord Byrons jagframställning kunde ge, så som han gestaltade sitt ideal i både Childe Harold’s Pilgrimage och Don Juan, inte minst efter hans exempellösa kommersiella framgång, och den nya författartyp han mer eller mindre skapade på egen hand.

Ofint nog måste jag gnälla på ett visst slarv i korrekturläsningen, där ibland ord tappas bort på vägen, i olyckliga formuleringar som dessa, dessutom på samma sida: ”Den här typen [av] subjektivering som framtvingar ett tal […] bedömningar av hur någon i kungens närhet levde upp till hovets sociala koder [eller] inte.” Även att drottning Kristina en gång kallas ”Kristna” är förstås missprydande.

Dessa fadäser åsido är det ändå en berikande bok, som ofta överraskar med sina slutsatser, och jag kan rekommendera att läsa den inte bara för att den uttrycker nya saker om Norén utan också om autofiktionen i stort – inte minst genom att visa dess kopplingar till det svunna, att vi fortfarande har saker att lära oss av dåtiden.