Välsignelser, Caroline Albertine Minor, översättning Johanne Lykke Holm, Wahlströms & Widstrand

Det är kusligt egentligen, hur bra den här novellsamlingen Välsignelser är av danske författaren Caroline Albertine Minor. Fortfarande ung, fortfarande formbar – hon gav ut en roman 2014, och erhöll P.O. Enquists pris 2018, ett pris som ges till löftesrika författare, och som tidigare gått till bland andra Juli Zeh, Jonas Hassen Khemiri och Ingivild H. Rishøi, norsk novellförfattare som förevisar vissa likheter med Minor, och som blir en indikation på fingertoppskänslan i just detta pris.

Kusligt bra, ja, och man kunde också säga ohyggligt bra. Det är sju noveller som gärna drar åt det lite längre formatet, något som annars utgör en stötesten för majoriteten av svenska novellaspiranter, att de är upptagna av det korta formatet, på cirka 10 sidor. Här är novellerna flerdubbelt så långa, och det är verkligen till deras fördel.

Likheten med Rishøi, som i höstas äntligen utkom på svenska med samlingen Vinternoveller, är att båda ägnar sig åt en typ av smutsig realism som egentligen inte har så mycket med Raymond Carver och Jayne Anne Philips att göra, utan fokuserar mer på att skildra världen in i de mest obehagliga beståndsdelarna. Det har inte heller så mycket att göra med det James Wood i början av 2000-talet kallade hysterisk realism, alltså en typ av författare som är besatta av att få med så många samtidsmarkörer som helst.

Realism kan också se ut så här, verkar Minor vilja säga. Och då är hennes noveller exempel på vardagen, utifrån olika kvinnors perspektiv. De möter var och en olika kriser, och novellerna visar strategier för att ta sig – inte ut därifrån, utan mer handlar det om hur man ska agera i krisen. Här saknas lösningsförslag – att uthärda är det enda som återstår. I stället för ”smutsig” eller ”hysterisk” realism vill jag pröva tanken att kalla det för ”brutal realism”: ett sätt att skildra verkligheten utan filter. Aha, tänker du, som naturalismen som Zola lanserade för en bra bit över hundra år sedan … Jo, lite så, men också ett steg vidare utanför det programmatiska.  

Det handlar om en pappa som är döende, och dottern som reser dit för att vara vid hans sida, men han är bara på dåligt humör, och ignorerar henne totalt. Anso, en au pair i Australien begår självmord. Hennes öde behandlas i flera av de andra novellerna. Sjukdom och död är aldrig långt borta. Det är flytande gränser mellan hennes karaktärer, och inga vattentäta skott mellan de olika novellerna – så bildar Ansos självmord en ram, en återkommande hållpunkt för flera andra karaktärer i olika noveller; ja hennes öde är likt Percival snöpliga sorti i Virginia Woolfs Vågorna en fixpunkt för andra att förhålla sig till, att enas kring men också att separeras kring. Ibland, eller ofta, glömmer man att det är en ny novell man läser, då tematik och karaktärer är så likartade.  

Minor kombinerar nonchalans och strategi i sin stil, blandar det spontana med det uttänkta, på ett sätt som måste kallas föredömligt. Och avvikande, och det är väl på tal om det själva fan att det ska vara så svårt att förstå för så många som ägnar sig åt skrivandet: de flesta är så insyltade i en slags tradition eller skola (inriktning) att de inte vågar röra sig en millimeter utanför de idealens comfort zone. Här visar Minor att man kan vara trogen det sakliga tonläget även när man skriver om ytterst känsliga saker, sådant som berör liv och död – det där allvarliga förstärks ju när hon tonar ned tilltalet, när språket blir så här världsligt.

Varför är det här då så avvikande och bra? Allt som utmanar är förstås inte bra. Jo, men det som jag uppskattar mest, eller vad då ”uppskattar”, vad är det för svalt värdeomdöme? – låt oss vara ärliga här: det som jag älskar mest hos Minor är hur hon vågar vingla med sin text. Den är styrd, den är kontrollerad, behärskad, men den vågar lägga sig kind mot kind med avgrunden. Hon vågar fördjupa de obskyra inslagen.

Så uppfattar jag också de ständiga närmandena till det som gör ont på riktigt, något som förekommer i flera av novellerna, och det som kanske mer än något annat knyter ihop det med Rishøis lika drabbande novellkonst. I en av Minors noveller handlar det om en kvinna, en mor, som bryter ihop när hon håller på med sin masters-uppsats. Hon tar med sig dottern till lekparken, men helt plötsligt står barnet inte att finna, och mamman drabbas av en makalöst läskig insikt, att hon inte kan erinra sig vad barnet har för kläder på sig: ”Tänk om hon verkligen hade försvunnit och någon hade bett mig om ett signalement? Vilken sorts mamma var jag? Huvudet fullt av moln. Huvudet fullt av skit.” Samtidigt är det en situation som det är lätt att identifiera sig med: rädslan att kontrollen ska tappas, att den trygga verkligheten ger vika.

Jag ska villigt erkänna att när jag hittade boken var jag inte särdeles sugen på att läsa den. Noveller, minsann, av en dansk författare … översatt av Johanne Lykke Holm, som verkar ha ett finger med i spelet i all litteratur som översätts från danska. Och omslaget – med förlov sagt, Nina Ulmaja brukar jag tycka är en suverän formgivare (hennes Lars Norén-böcker de senaste tio åren är oslagbara), men det här var väl bara för trist – och samtidigt är det något med omslagets brist på grällhet och inställsamhet som fick mig att ständigt tänka på boken och efter flera veckors tvekan ändå läsa den. Därför två ord: Ulmajas omslag gör sitt jobb, och likaså Lykke Holms följsamma och känsliga översättning, som är konsekvent och solid.

Boken inleds med ett citat från Jacques Roubauds bok Någonting svart (en av de mest omvälvande böcker som getts ut på svenska de senaste tiotalet åren), ett annat från Flannery O’Connor, och det är förstås lockande, O’Connor är ju världens bästa novellförfattare. Visst, man kan likna Minor med Alice Munro, som Eva Ström gjorde när hon i höstas recenserade den danska utgåvan av Välsignelser (den var nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2018). Men det som saknas hos Munro är den andliga dimensionen, vissheten – inte förnimmelsen – att en större verklighet är tillgänglig – inte tänkbar – och det är också ditåt Minor strävar, och det som får henne att bli en så storartad upplevelse. Kort sagt: Munro är en bra novellförfattare, O’Connor är en transcendental kraft som välsignats världen.

En av flera saker som binder ihop Minor med O’Connor är den grymma humorn. För att humor ska bli rolig måste den utmana och gå längre än vad som anses passande. OBS att det inte gäller Mr Cools provokativa pedofil-skämtande – billig humor förblir i sin egen smuts. Minor skämtar också om det opassande, om det ”mörka”, om det som närmar sig det oroande, för att inte säga det olämpliga. Novellerna är roliga för att de överraskande och förvånande, och oväntade.

Hennes noveller rör sig över flera olika plan. Hon vågar hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är inte insmickrande skrivet. Vore det inte för att det låter så förminskande kunde man kalla Minors noveller för ”relationsdramer”, men det är ju sådant som förmedlas. Människor som försöker umgås, och det är familjen som är i centrum allt som oftast. Det är också realistiskt och brutalt i så måtto att när hon skriver om sex, då … skriver hon verkligen om sex, in i så intima detaljer att TMI-radarn får överslag.

Hon förmedlar en oro, en ilsken frustration, genom de människor som tar plats i novellerna. De är sällsynt väl skildrade, och gör så starka intryck att de lär bli svåra att ignorera eller glömma. Det är nyckfullt skrivet, med hudlösa idiosynkrasier som gör läsningen till ett besvärligt och besvärande äventyr – så inbilla dig inte att det här är lättläst, eller att du erbjuds prydligt paketerade lösningar. Inget är uttalat eller fastställt, utan allt är bara antytt och förmodat. Minors irrande otillrättalagda stil är en klar tillgång, där hon strövar och prövar sig fram.

Men wow, så överdjävligt bra och trovärdigt världen ändå kan gestaltas i litteraturen!