Kärlekens Antarktis, Sara Stridsberg, Bonniers

Den mångfaldigt prisbelönta Sara Stridsbergs nya roman är en gastkramande fantasi om en kvinna som mördas. Det är en enastående roman som balanserar ypperlig människogestaltning med suverän stilkonst.   

I sin nya roman Kärlekens Antarktis berättar Sara Stridsberg om en kvinna som mördas och styckas. Nej, vi tar om: hon berättar inte om detta öde, hon skildrar det inifrån. Den mördade kvinnan håller en monolog om sitt liv som heroinmissbrukande prostituerad, och om sin död, uppraggad av en torsk som bär på mordiska tankar.

Att historien kallas ”litterär fantasi” hindrar inte att minnesgoda läsare hittar paralleller till ett känt rättsfall från 80-talet, Catrine da Costa. Vad Stridsberg gör med historien är dock något helt enastående. Berättarrösten är kvar i dödsögonblicket, som återberättas ur olika perspektiv.

Och jag måste säga: som före detta skräckkonnässör har jag läst åtskilliga skräckromaner, men frågan är om jag någonsin läst något lika gastkramande som denna rysliga berättelse. Ninni, som vår berättare kallas, må vara skapad efter känd förlaga – det viktiga är hur hon lösgör sig från fakta och blir fiktion, blir en röst som talar till läsaren. Som bekant kan fiktionen härbärgera en större version av verkligheten, en version som ger sanningen nya dimensioner.

Metoden känns igen från ett par romaner av Joyce Carol Oates: Zombie om seriemördaren Jeffrey Dahmer och Mörkt vatten om Mary Jo Kopechne som drunknade i senator Ted Kennedys bil. Även Stridsberg ger sin protagonist en egen röst, och till det mirakulösa hör hur väl denna röst från de döda fungerar.

För det här är en roman som lägger beslag på läsarens känslor. Stridsberg lyckas balansera ytterligheter på ett sätt som måste kallas genialt, hur överanvänt jag än tycker det epitetet blivit. Dels är det närgånget, genom tillgången till rösten, och dels är det distanserat, genom den estetiska behandlingen.

Men ytterligheterna finns också i själva skildringen, som väger ljus och mörker i samma vågskål. Även tyngd och lätthet balanseras, i hur det tunga ämnet ges en svävande lätthet i stilen – den suveränitet som finns i formuleringarna. Som när Ninni funderar kring kärleken: ”Jag tror att den är en plats i ljuset där inget kan ta en.”  

Kärleken räcker inte till. Det räcker inte att hon älskar sin kille Shane, eller sina barn, eller att hon har föräldrar som försöker och försöker – den destruktiva driften mot drogerna och i förlängningen döden är starkare. Till romanens starkaste sidor hör Ninnis mer eller mindre frivilliga kapitulation inför sin anonyma mördare. Dessa sidor är så starka att jag läser dem med tårar som både droppar och skvalar rätt ned i boken.

Ofta tänker jag, och det här hör till vad som gör hennes roman så oerhört skrämmande: men hur kan den här författaren ha tillgång till dessa insikter i psyket, dessa mörka platser? Hur har hon ens vågat tänka så här otillbörliga tankar? Som dödsdriften hos Ninni: att hon hamnat i en värld hon inte vill leva i, ett liv så eländigt att döden blir något att hoppas på.

I Stridsbergs tidigare romaner har det funnits något kantigt, och jag säger det här med beundran, med tanke på Drömfakulteten som kanske den bästa svenska roman jag har läst under 2000-talet. Nu skriver hon som om hon släppt bromsen: det finns något frigörande i hur den här romanen är skriven, något som får den att bli ännu mer övertygande, som om den vore skriven utifrån en kraft som inte är av denna världen. Genuin människoskildring övertrumfar alltid konstfull språkbehandling, men här samsas den psykologiska gestaltningen med en stilkonst som är makalös.     

Riktigt bra litteratur är sällsynt. Det blir allt mer uppenbart att Stridsberg saknar sin jämlike bland svenska generationskamrater. För att hitta en motsvarighet till denna omtumlande och avgörande läsning måste jag vända mig till Selma Lagerlöf och Birgitta Trotzig. Kanske de här två, numera tre författarna tillhör de modigaste som har skrivit svenska romaner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2018)