Poesifest Jönköping 2018

Lördagseftermiddagen är en bra tid för poesi, tänker jag, och tar mig till stadsbiblioteket för att lyssna på uppläsningarna under Poesifest, som hölls för första gången i Jönköping, Tranås och Gnosjö. Ett smolk i glädjebägaren är avbokningar från två av svensk poesis doyener, Kjell Espmark och Lasse Söderberg.

Något som inte kan lastas de entusiastiska arrangörerna, Victor Rojas, Anette Höglund, Magnus Grehn, Colm Ó Ciarnáin och Peter Nyberg. Det förblir ett mer än lovvärt initiativ, och min förhoppning är förstås att ringar på vattnet ska spridas från denna upptakt så att det blir ett digrare program redan nästa år.

Som ledsagare fungerar Kalle Lindqvist och Elin Larsson, som intervjuar och ibland läser översättningar av poeterna som framträder. Med reservation för att inte alla har översatts till svenska – till det anmärkningsvärda hör ju att av sex poeter som läser på lördagens avslutning skriver bara en på svenska.

Jag har två synpunkter på detta. Ett: att intervjua poeter på scen är sällan en god idé, och kanske i synnerhet när det sker på andra språk än svenska. När festivalens huvudnummer Juan Manuel Roca får frågor på halvknackig engelska av Lindqvist ska Rocas dotter Andrea, som pratar något bättre engelska, översätta till spanska åt fadern. Det blir ett långt stelt samtal som inte ger Roca tillfälle att säga så mycket.

Två: inte alla dikter som läses på engelska finns översatta till svenska, vilket borde ha kunnat åtgärdas i förväg. Till exempel läser Derek Coyle en rolig dikt om Tranås speedwaystjärna Ove Fundin, en dikt som förstås hade varit rolig att höra också på svenska.

Det blir en del Tranås i programmet, kanske oundvikligt då flera av arrangörerna är verksamma där, och två av poeterna varit där på utbyte, Mel Perry från Wales och Derek Coyle från Irland. Båda läser dikter som utgår från miljöer i Tranås, sjön Sommen, Ängarydsgatan, Holavedsgymnasiet, Nääs öl. Coyle hade också skrivit om hjälten Eric Hermelin, som dock inte bodde på släktens slott Gripenberg utanför Tranås.

Det blir också en del latinamerikanskt. Dels i musikinslagen, med låtar från Venezeuela, Nicaragua och Kuba, framförda på panflöjt, och dels genom främst Juan Manuel Rocas medverkan. Han hör till Colombias mest framträdande poeter. Liksom honom är Elizabeth Torres född i Colombia, men hon flyttade till New York som elvaåring, och läste dikter skrivna på engelska och spanska – tyvärr var de inte översatta till svenska.

Juan Manuel Roca är representerad av två böcker på svenska, där den senaste utkom helt nyligen, När elden talar med vinden på Victor Rojas förlag Simon Editor. Om intervjun med honom var krånglig var hans uppläsning desto mer förtroendeingivande och stark, inte minst när han läste ”Spegelmakarens sång”, där raden ”Mer skönhet till skönheten” fick utgöra de passande slutorden för festivalen.

Allra starkast intryck gjorde dock Rasha Alqasim, som förra året debuterade på 10TAL Bok med Jag matar kriget med dem jag älskar. Det är en formsäker och ursinnig rannsakan över den exil som blir så många poeters sorgliga öde. Hon avstod klädsamt nog från att intervjuas, och läste på arabiska, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hon inte återvänder inom kort och läser på svenska.

Poetry slam representerades av Tina Huynh, som visade att ”offerkofta” rimmar på ”softa”, och läste en arg uppgörelse över sin pappa. Avslutningens ”Far / Far min / far Far åt helvete” hade träffat hårdare om hon inte i den onödiga intervjun hade tagit udden av sin vrede genom att berätta att hon gillar att träna och meditera.

Trots en och annan skönhetsfläck är jag upprymd över initiativet, och hoppas på fler poeter nästa år, fler upplästa dikter och färre intervjuer. Det hade också varit roligare om vinnaren i poesitävlingen, Sofia Nilsson, hade närvarat och inte hukat i Stockholm. Nu fick vi höra en fin Werner Aspenström-influerad dikt, men till nästa år borde nog tävlingen vara aningen mer regional.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/9 2018)