Treackordsdikter, Thomas C Eriksson, Den blinde argus/Megafon

Den anländer i en plastficka, vars forna användningsområde nog var att förvara cd-skivor, i synnerhet de självbrända Napster-filerna från nedladdningens barndom. Själva boken är svart, kvadratisk i samma format som just ett cd-häfte. Den är numrerad 33, en raritet som endast kommer i 101 exemplar.

Det är alltså Treackordsdikter jag talar om, Thomas C Erikssons lilla diktsamling, vars tio dikter (låtar) föregås av ett intro och fyra mini-essäer som samlar intryck från konsertscener från främst tidigt 80-tal. Här finns Bowie representerad, precis som hos Michael Strunge med ”The Speed of Life”, och här finns Nico, Patti Smith och – fast, vänta nu, jag hade ju lovat mig själv att inte rada upp alla referenserna …

Bowiedikten lyder: ”Hastigheten / EttNollTvå / & tanken full / & motorn viskar / kör med mig vart du vill / ingen väg är för lång / ingen väg är för svår / spinner som en spinnrock / spinn & dröm / Livet rör sig / fortare än ljuset”.

Det här är en kuriös bok, svår att förhålla sig till. Musiken som hela tiden kör igång i mitt läsande tillhör postpunk, och det är klart nostalgiskt: visst finns det onekliga kvaliteter i den musik som (an)spelas, men det riskerar också att bli ett vältrande i forna tiders klanger.

Formatet tillåter inte heller att idéerna tas till vara, åtminstone inte i de tio korta låtarna (dikterna). I stället finns det anledning att återbesöka de något längre fyra inledande texterna, som mindre är dikter och alltså mer något av essäer. Där finns närvaro, och en klart rimlig förklaring till den är musikgenrens återstående kvaliteter. Med hjälp av en kollageteknik ljuder rader från sångerna, och de bryts mot nutida intryck. Det är en tillbakablick, och som sådana oundvikligen blir, fylld av en sentimentalitet som är lite klibbig. Men trots det: också en fixering vid ett ögonblick som inte bara hade ett värde då, utan att det skapades något bestående.