Ædnan, Linnea Axelsson, Bonniers

Linnea Axelsson har skrivit ett versepos med alla förutsättningar att bli en av årets mest omistliga läsningar. Här skildras en bortträngd del av svensk historia, ambitiöst och nödtvunget.

Då och då händer det att jag läser en bok som jag vill att många ska läsa, som det känns värt att missionera om. På senare år har det rört sig om Thom Lundbergs För vad sorg och smärta, David Väyrynens Marken, Anneli Jordahls Som hundarna i Lafayette Park. Alltså böcker som berättar en nödvändig historia, en historia som annars varit åsidosatt. I dessa fall romernas, norrlänningarnas, och den svarta medborgarrättsrörelsens.  

En sådan bok är också Linnea Axelssons på många plan aparta epos Ædnan. Den är udda både till form och innehåll. Formmässigt är det ett konventionellt epos – en lång berättande dikt – och innehållsmässigt handlar det om samisk 1900-talshistoria.

Det är två familjers historia som berättas, från tidigt 1900-tal fram till nutid. Första delen heter ”Ædnan”, gammal nordsamiska för marken, landet, jorden. Andra delen heter ”Ædno”, älven, och sista delen ”Ædni”, modern. Jag lär mig detta i en fotnot, eftersom jag är skamligt okunnig om samisk kultur.

Måste den vara så här tjock, nästan 800 sidor? Ja, för även om jag har en del invändningar, att personteckningen är lite väl distanserad med anonyma karaktärer, ligger det nödvändiga i själva längden. Med det längre tidsperspektivet visas hur lite som har hänt, hur fördomarna finns kvar – bara det att det sker på mer subtila sätt än 1920-talets frenologi och vetenskapsmännens hånskratt över samernas bristande intelligens.

Helheten blir också större än de enskilda delarna. Förändring blir för individerna i berättelsen en fråga om liv eller död, men det handlar också om i vilken mån man kan eller om man ens ska anpassa sig. Axelsson skriver enkelt, men undviker förenklingar, och det åstadkoms med hjälp av en nästan grandios ambition, som ändå inte gör boken baktung.

Om naturen traditionellt i svensk poesi fungerat som en projektionsyta för poetens drömmar om transcendens, blir den i Axelssons händer reducerad till ett självklart inslag, något som bara finns där omkring människorna. Inget man trånande söker en djupare symbolik i eller använder som material för storvulna drömmar.

Eller utnyttjar, för den delen. Genom berättelsen löper en stillsam samhällskritik, manifesterad av närvaron av Vattenfall, som plundrar de norrbottniska älvarna. För de samiska invånarna är naturen något man vördar och respekterar.

Konflikten mellan samen och svensken märks i hur språket blir delaktig i kolonisationen: ”Det svenska / språket växte / längs tankarna – / Samiskan sov / sen länge i kroppen / av skam / under lydnaden.” Svenskan är alltså intellektets språk, och samiskan känslans språk.

Det är inte för mycket sagt att kalla det kolonisation, och däri ligger min rekommendation eller varför inte något starkare än så: att jag anbefaller läsningen av denna bortglömda del av Sveriges historia. När vi fördömer andra nationers giriga och egoistiska kolonisering av folkslag får vi inte glömma vår egen skuld. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/3 2018)