Jönköpings internationella poesifestival

Beskedet att en internationell poesifestival ska hållas i Jönköping och Tranås i september är lika glädjande som det är överraskande. Glädjande, eftersom minnesgoda läsare kommer ihåg poesifestivalen i Nässjö, som inleddes 1987 och sedan under nästan trettio år skapade oförglömliga stunder, som när Rikard Wolff 2003 läste hela Paul Anderssons långa dikt ”Elegi över en förlorad sommar”. Det är en ynnest att ha sådana vackra minnen.  

Överraskande? Ständigt hörs klagomål på poesins obegriplighet och marginalisering, att det är en angelägenhet för ett fåtal. Kan det någonsin bli annorlunda, och vill vi det? Kommer en poesifestival att locka någon publik, i ett samhälle där allt färre bryr sig om dikter?

I Stefan Lindbergs novell ”Den sista berättelsen” från 2008 skildras ett framtida Sverige där poeterna ersätter rockartister, där Ann Jäderlund blir förpoet åt Göran Sonnevi i ett fullsatt Globen. En fyndig fantasi, men det lär nog stanna vid utopin. Ett troligare scenario är att influencers är framtidens rockstjärnor, och de kommer med stor säkerhet fylla Kinnarps arena flera gånger om inom kort.

Jag vill nog inte ha det annorlunda. Det jag har märkt är att ju mer marginaliserad poesin blir, desto större betydelse får den för de som verkligen bryr sig. Inga andra människor som jag träffar är lika hängivna som poesiläsarna. Om du tvivlar, fråga någon av dem vad hen tycker om Anne Carson eller Inger Christensen.

”Varför skriver du om så mycket poesi i tidningen?” frågade en bekant när vi stötte in i varandra på Smålit nyligen. Jag hade inget bra svar då, men det kan lyda så här: för att poesi är viktigare än något annat. För att inget annat utvecklar fantasin och associationsförmågan lika mycket. Ingen annan form av litteratur ger lika djupa insikter i det mänskliga medvetandet. Den gör allt det här med sina oväntade och oförutsägbara uttryck, vare sig det är i form av Tomas Tranströmers eleganta metaforer eller Ida Börjels aggressiva samhällskritik.

Många har de senare åren utropat tv-serien som den nya romanen, och skulle det verkligen bli så att romanerna försvinner likt dinosaurierna skulle jag nog inte sörja så mycket. Det skulle dessutom ge mig mer tid att läsa poesi. Och att gå på allt fler poesifestivaler, utan att för ett ögonblick sakna den trängsel som uppstår när HV 71 spelar sina hockeymatcher.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/3 2018)