Balladen om den gamla sjömannen, Samuel Taylor Coleridge, översättning Axel Englund, Ellerströms

Åren kring 2000 gjorde Gunnar Harding en stor insats för att återskapa intresset för de brittiska romantikerna med sina tre översättningsvolymer, utgivna på Gedins och Wahlströms & Widstrand. Den andra boken ägnades åt Wordsworth och Coleridge, två poeter som väl aldrig riktigt slagit an hos den svenska publiken. Å andra sidan: hur populära är egentligen Shelley (ni vet, Marys make), Byron och Keats?

Nu introduceras Samuel Taylor Coleridges mäktiga dikt The Rime of the Ancient Mariner, i Axel Englunds översättning på Ellerströms. Redan den svenska titeln – Balladen om den gamle sjömannen – markerar att det är en annan slags översättning än Ragnar Eklunds gamla från 1960. Den hette Sången om den gamle sjömannen. Liksom den gamla boken är den illustrerad, men Torsten Århems primitivt effektfulla träsnitt har nu ersatts av Mervyn Peakes naivistiskt skräckinjagande teckningar.

Plotten är barnsligt enkel. En sjöman med härjad blick – en arketypisk Coleridge-hjälte – stoppar var tredje bröllopsgäst för att berätta en gruvlig historia. Han gör det för att sona ett brott han företog till sjöss, något som var så hemskt att hela besättningen – två hundra man – offrades. Vad han gjorde? Låt Coleridge berätta:

”'God save thee, ancient Mariner!

From the fiends, that plague thee thus!—

Why look'st thou so?'—With my cross-bow

I shot the ALBATROSS.”

Hos Eklunds översättning från 1960 blir det: ”’Gud hjälpe dig, gamle sjöman! / Från plågans andar loss! / Vad felas dig?’ – ’Jag grep en pil / Och sköt vår ALBATROSS.” Det blir i Englunds nya version sålunda: ”’Från skräcken som förföljer dig, / sjöfarare, Gud frälse oss! / Varför så blek?’ – ’I tanklös lek / jag sköt vår albatross.’”

Mycket har gjorts för att håna Coleridge för det oproportionerliga straffet, men då underskattar man vikten i att vörda människolivet. Hans sjöman är urtypen för den själviske slarvern, egoisten – Englunds översättning betonar ju också att det är i ”tanklös lek” han dödar fågeln, även om det är ett tillägg som gör lite våld på originalet. Därmed förstärks sjömannens funktion som allmänmänsklig gestalt, att han får spegla oss alla, att han blir en everyman.  

I Englunds långa efterord tar han också in nutida ekokritik i sin läsning av Coleridges ballad, för att visa hur aktuell den har blivit på senare år. Det är en övertygande tolkning, och något som i sig placerar dikten i vår samhällsdebatt om miljöförstöring och individens ansvar. Det spelar ingen roll om vi kallar det sublim hybris eller fjantig egocentrism – människan har dömt sig själv till Helvetet, skapat sin egen apokalyps.

Englund utreder och prisar diktens dunkla symbolik: ”Det är som om den ropar efter att ständigt läsas om från nya perspektiv: sjöfararen, skeppet och albatrossen är inte slutna behållare som fraktar en och samma innebörd genom historien, utan kanaler öppna för ett ständigt flöde av föränderliga läsarter.” Det är storslaget uttryckt, och kan förstås tillämpas på alla böcker som vi kallar klassiska – men det blir också en stark plädering för just den här diktens värde just nu, genom att den erbjuder möjligheter att bli läst på dessa olika plan.

Dessutom har den ju visat sig fungera i andra typer av media, illustrerat av Iron Maidens oerhört långa och ambitiösa låt från ”Powerslave”-skivan 1984, liksom ett antal seriealbum, däribland Nick Hayes The Rime of the Modern Mariner från 2011. Givetvis har den flitige illustratören Gustave Doré också varit framme och öst sin pensels alla nyanser över dikten. Att Iron Maiden gjort en låt om dikten är inte så konstigt, då den redan i sig är så musikalisk, där jamberna gör ett gott arbete för att budskapet ska sätta sig till en behaglig rytm.

Ett budskap som är enkelt, för att inte säga barnsligt. Men det är en del av Coleridges poetik, att kombinera det otäcka innehållet med ett lättsamt och enkelt språk. Han gör det väl egentligen ännu bättre i den oavslutade ”Christabel”, ännu en ond ballad med potential att tala rätt in i vår samtid, med sin tematik kring den möjligen transsexuella protagonisten. (Det tål att påpeka att när Virginia Woolf pläderade för att en författare måste vara androgyn, det vill säga kunna skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, lutade hon sig mot Coleridges idéer och formuleringar.) 

Vad Coleridge visar med sin dikt om sjömannen är att naturen inte är något avskilt från människan, att våra handlingar får svåröverblickbara konsekvenser. Det var förutseende av honom. Vi raljerar gärna om den uppskjutna undergången, men allvarligt talat, man får vara bra dum om man fortfarande inte känner hur det bränner under fötterna.

Likadant kan man raljera om sjömannens hårda straff. Han skjuter en fågel, liksom. Men i det längre perspektivet förgriper han sig på Guds skapelse, och Coleridge må ha varit ambivalent i sin Gudstro – någon ateist som Shelley var han aldrig – men det är också det som skapar en ytterligare dimension i hans dikt, med en Gud som sätter ned foten. Den enkla sensmoralen i den här dikten: ”be till Gud så ordnar det sig”, är bara halva sanningen. Genom sjömannens vandring på jorden finns tvivlet och förtvivlan, och spåren av straffet lämnar aldrig sjömannen.  

Här blir själva upprepningsmotivet – att sjömannen sonar sitt brott genom att ständigt återberätta sin historia, för att varna andra – framträdande, och något som påminner om Sisyfos arbete. Men det är också en fråga om att vara rädd för Gud, och att ha orsak till den rädslan.

Och så bra han är på att skildra den rädslan! Coleridges språk livas upp när han får tillfälle att presentera skräckvarelsen ”Life-in-Death”, en liekvinna som härjar fritt på skeppet. Liksom alla sjömonster som förföljer fartyget. I dessa skräckvisioner förebådar han surrealismen, även om den typen av anakronismer kan te sig lite förhastade.  

Det finns också en fin ironi i hur besättningens första reaktion är förfäran och att fördöma dådet, men när vinden blir förlig ändrar de åsikt och berömmer honom för att ha dödat fågeln. Så opportun är människan, verkar Coleridge vilja säga. Här finns också en kuslig inlevelse i sjömannens öde, och det är förstås i mångt och mycket efterhandskonstruktioner, men nog går det att läsa in poeten själv i de olycksdrabbade karaktärerna i hans dikter. Sjömannen är bara en av dem, men tänk också på den visionäre paradismjölkdrickaren i ”Kubla-Khan”, eller för den delen det förtvivlade diktjaget i ”Dejection”, ett av romantikens mäktigaste oden: ”Yon crescent Moon, as fixed as if it grew / In its own cloudless, starless lake of blue; / I see them all so excellently fair, / I see, not feel, how beautiful they are!”

Mest imponeras jag ändå av Coleridges förmåga att växla mellan verklighet och fantasi, hur han har ett realistiskt bildskapande i fokus. Han förankrar sitt skeende i en igenkännbar verklighet, i en dikt som ger lika starkt utslag i sina konkreta exempel som i sina abstrakta idéer. En ännu större magi ligger måhända i hur han kan skapa intresse för det jag personligen tycker hör till det tråkigaste som finns – sjölivet, som jag vet lika lite om som, säg golf. Ändå tillhör den här dikten det mest fascinerande jag har läst.

Behövs en ny översättning, verkligen, av denna dikt om den gamle sjömannen? Jo, men jag kan tycka att båda de här böckerna fyller sin funktion. Båda är tvåspråkiga, och givetvis borde de ha den effekten att de i ett slag skickar läsaren mot originalet, som inte är någon svår läsning – Coleridges språk är helt anpassat till den muntliga traderingen.

Ett av mina favoritpartier i dikten är raden om vatten, vatten överallt, något som blivit bevingade ord, och som Homer Simpson också alluderade till i ett avsnitt, på sitt imbecilla sätt: ”Don’t you know the poem? Water, water everywhere, so let’s all have a drink.” Men jag gillar det här partiet för den slående enkla men träffande bilden av skeppet: ”As idle as a painted ship / Upon a painted ocean.”

I Coleridges version:

                     

                      Day after day, day after day,

                      We stuck, nor breath nor motion;

                      As idle as a painted ship

                      Upon a painted ocean.

                      Water, water, every where,

                      And all the boards did shrink;

                      Water, water, every where,

                      Nor any drop to drink.

Så här löser Eklund det (1960):

                      Dag efter dag, dag efter dag

                      I stiltjen tvangs vi flyta

                      Så stilla som ett målat skepp

                      Står på en målad yta.

                      Vatten, vatten överallt,

                      Och borden börjar spricka.

                      Vatten, vatten överallt,

                      Men ingenting att dricka.

Och så här Englund (2018):

                      Dag efter dag, dag efter dag,

                      var luften tung och kvav;

                      vi låg där som ett målat skepp

                      uppå ett målat hav.

                      Vatten, vatten, överallt,

                      vårt däck torkade ut;

                      vatten, vatten, överallt,

                      och törst förutan slut.