Unngå øyekontakt, Nora Aschim, Flamme forlag

Strikt talat är väl en svensk författare junior ända upp i fyrtioårsåldern, så vad man ska kalla norska debutanten Nora Aschim blir en vansklig fråga. Fortfarande tonåring ges hennes diktsamling Unngå øyekontakt ut i år, och hon inleder stilenligt med att låta ett berättarjag säga sitt ”välkommen”, gång på gång.

Så länge att man börjar ana att ett ”farväl” ska anlända. Det gör det. I sin knapphet lyckas hon ändå förmedla något om det vådliga livet, om utsattheten i att vara ung, vara på väg in i ett liv som inte verkar vilja veta av en. För det hon säger välkommen till blir med en språklig glidning, vars metod hon till det yttre lånar från den berömda musikalen Cabaret, så småningom ett makabert välkommen till ”makabaret”.

Aschim har skrivit fram en huvudperson som befinner sig mittemellan barndom och vuxenliv. Det är förstås lätt att anta att här byggs det på egna erfarenheter – något som bör lämnas osagt, för viktigare är hur hon gör något vettigt av åtminstone de observationer som hon har tillskansat sig. För den unga vuxna blir tillvaron extra knivig av vetskapen att du både känner dig och är osynlig för omvärlden.

Här finns ett konkret bildspråk som det är lätt att haka fast sin läsning vid. Det finns en bokstavlighet över dikterna, som kan uppfattas som rörande, eller rentav störande. I början måste jag erkänna att jag blir lite frustrerad. Det känns som att gå på konsert, men det enda som sker är musiker som stämmer sina instrument en lång tid.

Men det Aschim hinner visa i denna korta bok är att hon är en iakttagare, att hon fokuserar på osynligheten som många människor lever i. Då blir det försynta tilltalet ett knep, som passar huvudpersonen, vars stämningsläge är lika dämpat som tonfallet. Det är själva förutsättningen för den här typen av stillsamma berättare. Hon går omkring i sin lägenhet, röker, ger blommorna namn, funderar på muminfamiljen, har begränsad utsyn. Hon är självmedveten, kanske narcissistisk. Hon skriver brev, kanske sms, till en eftervärld, en tänkt läsekrets, skit samma hur liten eller stor den är.

Och de glest skrivna dikterna – ofta med ett tomrum på vänstersidan – ger i takt med berättelsens gång utrymme åt en allt mer förhärskande ensamhet, i allt mer bokstavlig form. Mer och mer anas en desperation bakom den kontrollerade ytan, med mer och mer sorgliga och ominösa nyanser: ”Grusen skraper opp / ansiktet idet / noen dytter meg / over ende / de aner ikke / hvor lenge det er / siden jeg har hatt / kroppskontakt”. Det är en svår balansgång Aschim utsätter sig för, den som innebär att undvika självömkan, och jag tycker hon går i land med det.

Så här i december är det också aningen otäckt att läsa de makabra antydningarna i den aktuella kortdikten som lyder så här i sin helhet: ”kroppen er / en julekalender / like mange blåmerker / som år jeg har levd”. Enkelheten är förrädisk. Det som liknar platthet är en tillkämpad enkelhet, som har att göra med det begränsade hos Aschims huvudperson, och den vilar på ett bråddjup.

Så jag antar att Nora Aschim vill undersöka hur det är att må så dåligt att ingenting kan hjälpa. Det är ingen dum idé, det vill säga att den ger henne verktygen för att verkligen gestalta en typ av mental ohälsa som är en vanlig erfarenhet för många. Alltså är det oviktigt varifrån den kommer, bara att den finns, att den är verklig, och att det här är ett av dess uttryck, och att vi behöver lära oss mer om den.