Nick Cave 101-120

101 Oh My Lord (2001) En vädjan från Cave till Gud, med de känslosamma raderna: ”How have I offended thee? / Wrap your tender arms around me”, men också en dej självironi, när han påtalar att folk brukade kasta marshmallows mot hans säkerhetsvakter som en anklagelse för att han blivit soft – en relevant anklagelse efter ett par stillsamma skivor. En låt som byggs upp från en försiktigt introduktion till ett crescendo.

102 Ain’t Gonna Rain Anymore (1994) En av de starka balladerna på ”Let Love In”. Sällan har Cave försökt sjunga lika mycket som Leonard Cohen som här. En annan artist han brukar jämföras med är Iggy Pop, något som väl endast gäller The Birthday Part, som var influerade av Pop och även spelade hans låtar live. Det är kanske ett dåligt tillfälle att ta upp det här, men jag har aldrig riktigt gillat Iggy Pop, bara lyssnat sporadiskt på honom.

103 Abattoir Blues (2004) Titellåten från första hälften av dubbelskivan, som var en triumf när den kom. Trumkompet är lånat från Kiss ”I Love It Loud”, och det är passande till den hotfulla atmosfären i låten. Cave sjunger lika krampartat som i ”Rock Of Gibraltar”, men här funkar den mycket bättre.

104 Cassiel’s Song (1993) Gjordes till Wim Wenders film, uppföljaren till Himmel över Berlin. Han tyckte det var Caves bästa låt någonsin, men det är väl storhetsvansinne att tro att Cave skulle släppa något så bra till en så dålig film. Den har dränkts i stråkar, men jag tror låten hade klarat sig bättre utan dem.

105 Lovely Creature (1996) En minimalistisk låt från ”Murder Ballads”, och den har aldrig tagits på allvar. Katharine Blake från Miranda Sex Garden gråter vackert i bakgrunden. Snålt nog ingår den inte på den samlingsskiva som gavs ut tidigare i år, trots att den fick namnge den. Där rymdes å andra sidan bara 45 låtar, så det vore hyckleri av mig att allt för starkt argumentera i den här frågan om jag har placerat låten på plats 105.   

106 Albert Goes West (2008) En ganska ekivok låt från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” (”henry he went south & lost his way / deep in the weeping forests of le vulva”). Musiken har bra driv, speciellt gitarrerna gör sitt jobb. Det är också tydligt att ”Dig, Lazarus, Dig!!!” är den av Caves skivor där musiken tydligt skrivits på gitarr.   

107 Bring It On (2003) En väldigt traditionell rocklåt från ”Nocturama”. En sexistisk video gjordes till den, med en massa kvinnor som twerkar, många år innan Miley Cyrus gjorde det känt (mer om henne senare). Sångaren från The Saints, Chris Bailey, sjunger refrängen.

108 Depth Charge Ethel (2007) Från Grindermans första skiva, och en av de bättre låtarna där. Berättar en historia om någon som sångaren känner från sin ungdom i Australien. Musiken är underbart odisciplinerad. Jag har aldrig hört någon av Nick Caves låtar på en ishockeymatch, men den här borde fungera ypperligt.

109 Bless His Ever-Longing Heart (2001) Fick inte plats på ”No More Shall We Part”, vilket den väl kunde ha fått. Det är en stillsam religiös ballad.  

110 Train Long-Suffering (1985) En lite fånig text om hur sångaren känner sig sviken ”I kick every godam splinter […] / Into all the laughing eyes / Of all the girls in the world”. Men musiken går som tåget.

111 Cannibal’s Hymn (2004) En av de första låtarna från ”Abattoir Blues”, och en tydlig indikation på att musiken skulle ta nya vägar. Refrängens fras om att äta med kannibaler kan vara en allusion till Oscar Wildes råd att ”dinera med pantrar”.

112 Messiah Ward (2004) Från ”Abattoir Blues”, en låt som implicit kommenterar TS Eliots devis att ”Humankind cannot bear too much reality”.

113 Wide Lovely Eyes (2013) En av flera jämna låtar från ”Push The Sky Away”.

114 Come Into My Sleep (1997) Ännu en av många jämna låtar som inte nådde fram till ”The Boatman’s Call”, utan blev B-sida till ”(Are You) The One That I’ve Been Waiting For”.

115 Far Away, So Close (1992) Gjordes till Wim Wenders dåliga uppföljare till ”Himmel över Berlin”.  

116 Sheep May Safely Graze (1997) En vacker pastoral från inspelningarna till ”The Boatman’s Call”.

117 When I First Came To Town (1992) Från ”Henry’s Dream”, och lånar lite från klassikern ”Katie Cruel”, som Cave lyssnat på i Karen Daltons version. Hennes skiva ”In My Own Time” från 1971 hade sångaren som kassett i sin bil när han bodde i Brasilien.

118 The Kindness of Strangers (1996) Ett skillingtryck från ”Murder Ballads” som varnar för att man ska inte lita på främlingar för det börjar med att de bär din väska och sen skjuter de dig i huvudet och lämnar dig med en trasa i munnen. Anita Lane gråter vackert teatraliskt på slutet.

119 New Morning (1988) Avslutar ”Tender Prey”-skivan, med oväntat positiva tongångar och textrader, även om de föregås av en del blod. Ibland kallas låten felaktigt ”New Day”.  

120 The Witness Song (1990) En låt från ”The Good Son” som hycklar religiösa fanatiker: vem ska vittna när ni är för helade för att förstå, typ. Jag gillar den stökiga melodin.