Professorn, Charlotte Brontë, översättning Per Ove Ehrling och Anna-Karin Malmström Ehrling, Modernista

Storyn är bekant. Charlotte Brontë ämnade debutera med romanen The Professor 1847, men fick som bekant nobben av förlaget. Hon tog revansch i all hast med Jane Eyre, och debutromanen publicerades inte förrän 1857, två år efter hennes död. Året därpå kom den på svenska, och till skillnad från den mer populära Jane Eyre har den inte fått någon ny svensk översättning förrän nu, signerad av samma par som förra hösten gav oss Villette, alltså Per Ove Ehrling och Anna-Karin Malmström Ehrling.

Enligt litteraturhistorien var det ett rimligt beslut att refusera Professorn, då den inte är särdeles spännande, vare sig avseende intrig eller karaktärsteckning. Just Charlotte Brontës sätt att skildra karaktärer har åtdragit sig kritik – inte minst Virginia Woolf hade åtskilligt att säga om hur grovt och ofinkänsligt människorna skildras i den äldsta av Brontë-systrarnas romaner.

Fast jag måste säga att jag gillar karikatyrerna. Här finns en prototyp till Rochester, i den buttre sanningssägaren Hunsden. Lord Byron är en explicit referens, om än i ett annat sammanhang än när Hunsden diskuteras.

Intrigen är enkel nog. En ung man, föräldralös som alla Charlotte Brontës protagonister, tar tjänst som kontorist hos sin bror. Fast William Crimsworth behandlas inte så hjärtligt av sin äldre bror Edward, och sjappar snart till Bryssel, för att arbeta som lärare. Först för pojkar, sedan för flickor. Han fattar tycke för en av dem, Frances.  

Med dess tillkomsthistoria är det lätt att leta efter bristerna i Professorn. Nog är handlingen stillastående … ? Och språket tafatt …? Och karakteriseringen som sagt överdriven …? Och samtidigt vag …? Brontë är här mer konventionell i sitt skrivande, och definitivt mer förankrad i bibliska anspelningar.

Det intressanta är hur oförblommerat xenofobiskt Brontë tillåter sig skriva. Så fort William kommer till Belgien letar han efter fel hos belgarna, och deras grannar flamländarna och inflyttade tyskar. Han raljerar över deras usla uttal när de försöker prata engelska, hur de är svaga till intellektet men fysiskt välutvecklade. Kvinnorna är både fulare och klär sig sämre än de engelska kvinnorna. I korthet: ”dåligt minne, var svagt begåvade och trögtänkta […] som desperata svin”.

Även till karaktären är de usla, dessa moraliskt fördärvade slöfockar till elever, och ger prov på att copy paste-metoden inte uppfanns på 2000-talet. Lika avogt tonfall finns i både Jane Eyre och Villette, men något mildrat. Men definitivt värt att begrunda, liksom författarens faiblesse för frenologi, som översättarna kommenterar ursäktande i en fotnot. Även katolicismen öser hon missnöje över – överlag är det här en missnöjets roman.  

Bildspråket är utvecklat och fört av en stabil hand, med flera välfunna liknelser där mänsklig natur kopplas ihop med yttre värld, som när William kommenterar motviljan mellan honom och brodern: ”Den utestängde mig från varje glimt av livets solsken. Jag började känna mig som en planta som växer i fuktigt mörker på en brunns slemmiga vägg.” Det är en roman där det burdusa samspelar med det finstämda.

Identitetspoliserna har mycket att stå i när fallet Charlotte Brontë diskuteras. I det här fallet rör det sig om en roman som fick vänta med publicering tills den postuma berömmelsen gjorde den tillräckligt lockande. Men det är intressant att det är en kvinna – Charlotte Brontë – som skriver som en man – Currer Bell – om en man, protagonisten och berättarjaget William Crimsworth. Det finns så många lager av missförstånd här. Och så mycket att slå ned på, för de som tycker att en författare bara ska gräva där hen står. Glädjande nyheter för dem då att Frances i romanen är ett ogenerat självporträtt av författaren.   

Översättningen är duglig, varken föråldrad eller onödigt moderniserad. Jag gillar hur de konsekvent följer 1800-talets satskommatering, som ger texten behövlig patina. Thomas Sjösvärd har skrivit ett förord som oväntat nog liknar intrigen med en låt av Talking Heads. Det är också lite anakronistiskt att hävda att Charlotte Brontë skriver om kung Leopolds Belgien, då han tillträdde först tjugo år efter romanen skrevs. Det är också onödigt att nämna Stendhal, författaren som har ett namn som konsekvent stavas fel fler gånger än rätt på svenska.