Språk i samspel. Retorik för pedagoger, Gunilla Almström Persson, Vendela Blomström, Anna Vogel, Karolina Wirdenäs, Aqlaktuq

Hur mycket av retoriken är naturligt agerande och hur mycket är inlärda beteendemönster? Förmodligen är det en bra idé att inte ens yttra den frågan, för då börjar man väl tvivla och tveka och snubbla sig fram verbalt. Jag anar att rutin är lika viktig som intuition, att det konstlade måste samspela med det spontana, men vill som sagt inte ”lyfta” frågan.

Trots det kan det vara lämpligt att sätta sig in i retorikens sedvänjor, speciellt för den som har muntligt språk till sitt yrke. Som lärare då. Till dessa lärare ger Aqlaktuq ut en lärobok, Språk i samspel. Retorik för pedagoger. Den är skriven av Gunilla Almström Persson, Vendela Blomström, Anna Vogel och Karolina Wirdenäs.

Vem ska läsa? Lärare, ja, men främsta syftet är att använda den i lärarutbildningen. Det vore väldigt passande. Min egen lärarutbildning innehöll väldigt lite av praktiska diskussioner i detta ämne (och desto mer av abstrakta resonemang i pedagogikens luftigaste luftslott). Även för rutinerade lärare finns det en hel del att plundra den här boken på.

Den är indelad i tre delar. En om retorik, en del om samtal, en del om språkets mönster. Min gissning är att lärare i andra discipliner än svenska också upplevt att retorik varit ett eftersatt ämne i deras utbildning. Därför tror jag att just de har mest glädje av retorikdelen, som för andra blir glad repetition.

Så jag fastnar i samtalsdelen, efter att ha påmints om hur viktig retoriken har varit och fortfarande är. Speciellt i utbildningssammanhang. Exemplen i boken knyts till skolpraktiken. Att det är lärare som skriver syns om inte annat i några av de handfasta råden om hur en taltid på 7 minuter ska behandlas: ”Hellre för kort än för långt är en bra tumregel.”

Alltså blir det här en bra handbok för mig, och en bra lärobok för lärarstudenten. Informationen är saklig och balanserad, och skribenterna värnar om undantagen lika mycket som om reglerna. Bland annat finns tips på hur du ska vårda rösten – ännu ett eftersatt ämne. I den idealutbildning jag drömmer om ingår betydligt mer tid med logopeder än vad vi fick (en inspelning som skulle mäta hur knarriga våra röster var).

Konsekvent lutar de sig mot glasklara exempel som inte behöver ifrågasättas. Som van lärarläsare av skollitteratur kan jag sucka en aning åt att majoriteten av exemplen berör lägre stadier, men det kan jag gott leva med. Det kan vara nyttigt att bekanta sig med historiska exempel också, som att den typ av retorikundervisning som bedrivs i svenska skolor nu har gamla förebilder i antikens copia-metod, att undersöka och imitera goda förebilder.

Och alla som varit i ett fungerande klassrum förstår att det som brukar kallas monolog inte existerar – inte när eleverna beter sig som vettiga elever. Därför är jag lite tveksam till distinktionen mellan ”monologisk stil” och ”sonderande stil” som diskuteras i boken, och menar att det sällan är så stora skillnader. Kommunikation är en fråga om makt, något som mycket riktigt påpekas i bokens allra sista del – men också om auktoritet, och det är kanske något jag saknar, en mer utförlig diskussion kring samspelet mellan auktoritet och makt.

Lämpligt nog används nästan genomgående det neutrala ”hen” som ersättning för det otympligare ”han eller hon”. Det gör framställningen mer stringent, och mer läsbar. Man kan tycka att åtskilligt i boken hör till självklarheter – men då är vi inne i diskussionen kring vad som är inlärt och vad som är intuition. Jag tror på balansen mellan de två förmenta ytterligheterna, att en lärare måste lära sig hantera den osäkerhet som uppstår i att behärska ett material som är formbart – det vill säga, att retorik är en fråga om att vara medveten om vad som gäller, men också att göra sig lite dum och därför famla i om inte mörker så i lite dunkelhet.