Flickorna, Emma Cline, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur

Evie är en fjortonårig alldaglig tjej som rymmer från den oförstående mamman och hamnar ute i öknen mitt i en sektliknande kvinnogemenskap som dyrkar den karismatiske ledaren Russell. Det är sent 60-tal, det experimenteras med sex och droger, och sedermera våld, när Russell kommenderar kvinnorna att inleda ett raskrig genom att mörda en familj knuten till en känd musiker. Visst låter det bekant?    

För Emma Cline berättar i sin debutroman Charles Manson-storyn med obetydliga förändringar. Hon ger sig själv hög fallhöjd, och som debutroman är det ambitiöst men ibland lite frustrerande. Det som fungerar bäst är ambivalensen, hur Cline visar exakt hur farligt det är att lockas av det skrämmande. Hon är också redan en färdig författare, med stilistisk skärpa, trots att liknelserna kan ge intryck av att vara nästan för snygga, nästan för uttänkta. Att det är trasigheten hos tjejerna som för dem till sekten är lite väl förenklat. Det vore också lämpligt om Cline till nästa roman skippar kändisspåret, som här inte tillför så mycket.

(Också publicerad i Vi 8/2016)