Terpsitone, Christer Boberg, Trombone

Theremin är ett antenliknande musikinstrument, som uppfanns av Léon Theremin för nästan hundra år sedan. De flesta som läser dessa rader har antagligen hört det trakteras, då det är detta instrument som åstadkommer signaturmelodin i Morden i Midsomer. På en terpsitone ska en dansare åstadkomma melodier med hjälp av sina rörelser på en platta. Den är förstås rent omöjlig att hantera.

Nu utger Christer Boberg en diktsamling som heter just så: Terpsitone. Han är en av de egensinnigaste av de egensinniga poeterna vi har, som vi kunde se i boken Revel, och han har ju tidigare utgett musik. Skivan ”Skuggvältan” från 2013 är inte lättlyssnad, men där finns också saker som fascinerar, som spåret ”Dödsyoga”. Att den inte blev en hit är mindre förståeligt än det är beklagligt.   

Håkan Lindgrens omslag indikerar hastighet, och tempot dikteras av dikternas framåtrörelse. Tonfallet är smått ilskt, där halvt förbjudna tankar bjuds in. Närgånget skildras det sköra i existensen, om att vara frånvarande i det som räknas.

Boken är indelad i fyra partier. Första delen, ”Terpsitone”, skildrar ett föräldraskaps våndor. Andra delen, ”Noskon”, är en science fiction-novell i miniatyr. Tredje delen, ”Theremin”, består av korta hastigt utslungade fraktioner av text. Fjärde delen, ”Zorbamaskinen”, är en längre dikt, uppbyggd kring det uppbyggliga med dans.

Låter det spännande? Det är spännande, jag lovar. Vad det är för slags bok är svårare att säga, men det finns en del självförakt, som kan leda tanken till Lars Norén: ”Av mitt liv återstår endast / Ett likformigt uppror / Av paniska reminscenser”. Eller kanske Johan Jönsons entropi – men på ett mer sparsmakat och reducerat formspråk.

Det är hårt, men fortfarande formlöst, och lite kantigt, när desperationen här ges en klädnad. Jag gillar hur Boberg låter sina kroppar bli ”genomsynliga”, i en snygg vändning av det väntade ”genomskinliga”, fast det annars är ont om den typen av ögonblick, där vi liksom får ett ljus. Det är en genomsvart bok. Det abstrakta kan ersättas av plötsliga utbrott av vardag. Boberg arbetat med kontraster, borrar sig ned i det otäcka. Ned i en maskinvärld, eller en värld där det känsliga ska samspela med det okänsliga.

Men det är också orättvist att söka affiniteter. Jag säger Norén och Jönson, men sådana liknelser är ingenting värda. Boberg skriver sig fri från påverkansångest, som om han är på flykt från själva språkets inspiration. Det är dikt som resolut ställer sig vid sidan av. Helst ville jag också sätta en ”FARLIGT GODS”-stämpel på omslaget, för så känns det att läsa den här boken, som om den hade denna farliga förmåga att själv påverka och ge impulser och ingivelser.

Jag gillar den både till sina enskilda delar och som helhet, denna ovanligt helgjutna och väl sammanhållna bok. I ”Zorbamaskinen” är det förstås Nietzsches höga uppskattning av dansen som spökar (säger jag förnumstigt). Om det sker direkt eller indirekt är inte det viktiga. För det är lika sensuellt hanterat ändå. I dikterna finns samhällskritiska anspråk, utan att diktjaget svär sig fri från sin egen roll i samtiden. Han tar avstånd, men erkänner att han är en del av det dåliga, i denna uppriktigt skrivna dikt.

Där vi lurar oss själva, där lägger sig Bobergs diktjag, som en motvillig deltagare i en existens som bara gör oss olyckliga. Att dansa bort det onda, tja, varför inte:

”Men att dansen är själva avgrunden

Att dansen är själva svindeln

Att själva dansen är ett slags förräderiets frihet

Och att det är just därför jag dansar”.