Alt det krat, alle de buske. En historie om min far, Maria Dixen, Basilisk

En bra bok är sällan glasklar. De som gör bestående intryck borde lanseras med en WTF-klisterlapp, så att man åtminstone hann göra sig beredd på att det inte ska bli en enkel resa från A till B eller vad det är man säger.

Jag fattar inte mycket av Maria Dixens detbutbok som utkom nu i april på det ambitiösa danska förlaget Basilisk: Alt det krat, alle de buske. Dixen, född 1970, har liksom alla danska stjärnor examen från Forfatterskolen. Om hennes bok ska kallas något är det väl en punktroman – fast mindre av Ebba Witt-Brattströms nyligen lanserade Århundradets kärlekskrig, och mer av danska motsvarigheter från 90-talet, eller Kirsten Thorups 60-talsbok Love from Trieste.

I fjorton korta kapitel skildras ett jag och ett du. En trafikolycka som rekonstrueras in i minsta detalj. Det är impressionistisk, men fortfarande med en exakthet i beskrivningarna.  I detaljerna, som när kökssysslorna skildras: ”Kartoflerna var lige blevet færdige. De lå i skålen på køkkenbordet. Dampen steg op og lagde sig på hylden over komfuret. Den omfavnede den blå krukke, og perle af vand satte sig som små plamager på væggen.”

Vi befinner oss ute på landsbygden, i en stuga med en livfull natur runt knuten, en skog som rör sig. Omkring dem dimman, en bra bild för vad den här boken utgörs av. Familjerelationen gestaltas metodiskt, med en närhet och intimitet i tilltalet. Dess främsta tema är väl saknaden. I några funna bilder återvänder jagberättaren till en förlorad tillvaro med pappan. Saknaden: det vi inte kan hålla fast vid, det som aldrig aldrig återvänder, när allt är för sent.  

Olyckan då? Den skildras som tog den plats på en scalextric-bana, med röd och blå bil som kör mot varandra och man trycker gasen i botten. Men det är ett uppenbart trauma också, med en jagberättare som återvänder till vad som kan vara en brottsplats.  

Det är en kort bok, på drygt 50 sidor, men alltså, fastän jag läser den två gånger lämnar den mig förbryllad. Ska jag nöja mig med det? Det som bidrar till textens obekväma intryck är att Dixen har behållit det som är i behov av korrigering. Det skapar en närhet till det som skildras, som om vi är med i själva ögonblicket då texten blir till, bjuds in till skrivarverkstaden. Det ger en spontan text. Närhet och närvaro.  

Dock finns ett avstånd till det tilltalade duet, ”pappan”, som paradoxalt nog gör det till ett mer levande porträtt. Det är ju ingen berättelse, och det är väl det som gör det till en punktroman, att Maria Dixen utför en undersökning i stället. En i sanning förtätad och suggestiv undersökning att dröja vid och aldrig aldrig bli klar med.