Punkserier, Mare Kandre, Kartago

Å! Som en blixt från en klar himmel kommer den här boken. Mare Kandres Punkserier, upphittade hos hennes föräldrar. En handfull valhänta serier från slutet av 70-talet. Den längsta bygger på Gideon Sams novell ”The Punk”, som skrevs av en rätt naiv fjortonåring, och handlar om en punkare som blir ihop med en tjej som tidigare varit tillsammans med en teddy boy. En våldsam ted.

Som författare hade Mare Kandre en sällsynt förmåga att gestalta känslor. Med hjälp av ett – faktiskt – makalöst språk. Att säga att hennes 80-talsromaner är klenoder är inte att säga för mycket: få svenska författare förtjänar överord, men hon är definitivt en av – ja, en handfull, kanske.

Hur fungerar då bildkonsten? Förvånansvärt bra, skulle jag nog säga, även om det märks att det är en sjuttonåring som tecknar. Att Kandre tecknat visste vi sedan tidigare, då hon ju illustrerat bland annat debutboken I ett annat land. Utöver den långa serien finns en kuslig skildring av psykos, ”Dumheten”, med ett helt annat bildspråk och också annat sätt att berätta – mer självständigt, och kanske aningen likt det Joakim Pirinen tecknade vid sitt genombrott som kom ungefär samtidigt. Serien är från fanzinet Kludd.      

Teckningarna förtjänar kanske inte överord, men det är tydligt att Kandre, eller Hansson som hon hette i början, influerats starkt av punkens estetik. Hon läste en termin på konstskola i London, ja, men intrycken kommer i första hand inifrån. Det är märkvärdigt hur självständigt hon förhåller sig till det visuella, även om det finns uppenbara inspirationskällor. Här – liksom annars – går hon sin egen väg. Det märks inte minst i hur hon låter språket samspela med det bildmässiga, i hur orden tar sig egna vägar inom sina ramar, och hur diagonala streck skär tvärs över rutorna, snett och effektfullt och mycket punkigt. 

Boken innehåller också en absurd novell från 1981. Givetvis i maskinskrivet typsnitt, liksom Jonas Ellerströms fina, insiktsfulla och känsligt skrivna efterord. Där finns en del enstaka teckningar också, studier av Howard Devoto, och en rörande vacker affisch till tidningen Funtime, med slagordet ”Vi skall beväpna oss”, illustrerat med Thåström, Stry Terrarie och Aron från Lädernunnan. En av planerna handlade om att starta en serietidning tillsammans med bland andra Freddie Wadling, innan Kandre flyttade från Göteborg till Stockholm.    

Musiken var också väldigt starkt närvarande – dels i serien ”Punkaren”, och dels i de band Kandre var med i. Boken medföljs av en skiva med inspelningar från de tre banden Kramp, Ruhr och Global Infantilists. Demos från Kramp har varit svåra att få tag på: nu visar det sig att de är ännu svårare att lyssna på. Här hade Kandre inte ens fyllt sjutton, och det låter väl som knappa sjuttonåringar brukar låta. Typiska replokalsinspelningar där bandmedlemmarna grälar på varandra mellan de snabba och rätt enformiga låtarna.

Undantaget är ”Maskvisan”, en finurlig och rolig låt, som också pekar fram mot Ruhr, vars liveinspelning från året därefter (1980) visar att åtskilligt har hänt, att det redan låter som postpunk. Med Global Infantilists blir det ännu mer märkbart, och även Kandres sång blir allt mer egensinnig. Vacker på ett enerverande sätt. Bandet framträdde rentav i tv-programmet Bagen. Nu sjunger hon också på engelska, och även om den legendariske radiomannen John Peel klagade på att de var översatta från svenska är det kul att höra hur Kandre leker med rader från både Eliots The Waste Land och Joyces Finnegans Wake.  

Vi gick miste om en väldigt originell sångerska när hon valde litteraturen, ja, och det är lite svårt att bedöma hur bra det hade kunnat bli. Att hon tog steget från musiken till böckerna är absolut inget att beklaga, även om de två sista demoinspelningarna med Global Infantilists visar potential som precis som punkserierna förhåller sig fritt till sina inspirationskällor; det rör sig om Joy Divison-pastischer, men oj så egensinnigt utförda ändå, och å så himla vackert det låter.