Bodil,
varför blev det du? Jag var nitton år, hade aldrig läst dikter, men hörde ditt
sommarprogram på radion och jag vet inte om det var din röst eller om det var
orden du sa, men jag köpte Paddan &
branden, en diktsamling. Om jag hade fördomar om poesi försvann de i ett
nafs. Du skrev om Bruce Springsteen, Billie Holiday, Lolita Pop, Leonard Cohen.
Bodil,
du skrev om mig:
”Jag
bara väntade väntade väntade
Inuti
mig & här:
Men
jag undrade en del:
Varför
är jag fel
Blir
aldrig hel”.
Bodil,
konstansen i mitt liv. I tv-programmen ”Läslustan” och ”Röda rummet”, där du
pratade om böcker med ett engagemang lika glödande som din hårfärg. I
intervjuer klagade du på att du framställdes som glad, att du hatade ditt
leende. För du var förbannad och förbannat dyster, och dina favoritförfattare
var pessimisterna och gnällfarbröderna Thomas Bernhard och Samuel Beckett. Det
var så lätt att identifiera sig med det konstruktiva i din ilska.
Bodil,
ditt engagemang gjorde dig självlysande, entusiastisk, och det kan ju lätt tas
för glädje. För nog var du glad när du fick prata om böckerna som betyder
något. Så ser den ut som getts ynnesten att förmedla läsningens ljuvhet.
Bodil,
du gav ut romaner på 90-talet, varför skrev du aldrig fler romaner? Jag älskade
Den dag kastanjerna slår ut är jag långt
härifrån och Nästa som rör mig.
Jag älskade allt du skrev, men du var alltid poet.
Bodil,
förra året återkom du som poet med Det här är hjärtat, din första diktsamling på 22 år. Den är så fin. Du var
alltid underskattad som poet. Jag underskattade dig också. Men du var alltid
något mer än enbart någon som gav impulser till annan läsning. Inte med den eld jag har nu döpte du en
av dina böcker till, en rad från Beckett, precis när jag börjat läsa honom. Men
vi kan strunta i Beckett just nu: det här är en bok med så omtumlande bra
dikter.
Bodil,
du var så folkkär, vad tyckte du om det? Varför är det så svårt att hantera
beröm och komplimanger? Du lyckades bli populär enbart genom att vara dig
själv, genom att aldrig förställa dig. När du var på tv fick du mitt hjärta att
slå hårdare, precis som en bra rocklåt, fick du mig att uppleva livet, det som
är starkare än all dödskraft.
Bodil,
döden är alltid ofattbar. Du skrev inte om döden. Du skrev döden. Och livet!
”Att ta livet av sig är att straffa fel person”, skrev du i Landet utan lov, som du gav ut i format
av en sjutumssingel. De orden räcker för att rädda liv. För att rädda mitt liv.
Bodil,
jag går från Spira med svart hjärta på lördagskvällen. Precis som i din dikt ”Ett
bloss för moster Lillie” tänder jag en Lucky Strike. Glöden är lika röd som
ditt hår var när du skrev den dikten. Jag fimpar på ditt årtal, låter Tom Waits
hålla ditt bårtal.
Bodil,
det blev du. Att du gjorde mig till läsare av poesi: för det är jag så tacksam
att jag aldrig skulle kunna uttrycka det till dig. Jag fick aldrig träffa dig.
Men du förblir konstansen i mitt liv.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.