I
år är det 400 år sedan William Shakespeare dog, och det lär ju uppmärksammas en
del i England, med nya böcker utifrån alla tänkbara perspektiv. Det positiva
med detta är att vi då får en typ av fördjupning som tidigare saknats. Redan i
höstas gav den amerikanske forskaren James Shapiro ut sin bok i ämnet, The Year of Lear. Shakespeare in 1606,
med en titel som nästan är värdig barden, som förblir hållbar, med tanke på att
1600-talsfransoserna gick så hårt åt honom att det i stort sett dröjde tills
romantikerna och slutet av 1700-talet innan han började få den typ av
uppskattning vi sedan dess vant oss vid. Shapiro har tidigare gett ut fyra egna
böcker om barden, samt redigerat antologin Shakespeare
in America.
Året
1606 var turbulent, både för England och för dess bard. Hösten 1605 höll
terroristerna i The Gunpowder Plot på att spränga Westminster och kungen Jakob
I i luften. Det var instabilt både på religionens och på det politiska området.
Dessutom rasade pesten med större intensitet än på flera år. Under året skrev
Shakespeare, som var i färd att fylla 42, tre tragedier, som till stor del
speglar samtidens utveckling, dess upproriskhet och fruktan: Kung Lear, Macbeth, och Antonius och Cleopatra.
Shapiro
fokuserar på King Lear, som
Shakespeare hade börjat skriva under hösten, efter att ha plockat upp en anonym
pjäs med samma namn. Som bekant låg ju en stor del av hans geni i att bearbeta
andras material, att utifrån det befintliga skapa något helt originellt. Han
har nyligen lämnat sitt kyffe i närheten av The Globe Theatre vid Themsen för
ett mer respektabelt boende precis innanför stadsmuren, i korsningen mellan
Silver och Muggle Streets.
Vi
vet ju inte mycket om Shakespeares liv, brukar det heta. En sanning med viss
modifikation, eftersom det ändå finns dokumentation som mer ger inblickar i vad
han sysslade med än vad han tänkte. Under de senaste tio åren hade det sällskap
han tillhörde, The Chamberlain’s Men, fått större konkurrens på teaterscenen.
Kungen passade på att utfärda förbud mot föreställningar på söndagar, vilket
drabbade Shakespeares trupp ekonomsikt, då det var då publiken var ledig från
arbetet.
Sålunda
är det givet att Shakespeare fick tag på pjäsen King Leir, som publicerats på hösten, på den boklåda som låg på
gångavstånd från lägenheten. Det var en anonym pjäs, som spelats av The King’s
Men 1594. Shakespeare förbättrade fadäser och longörer. Han gynnades också av
att ha den berömde skådespelaren Richard Burbage i sin ägo, en man som kunde ge
kontur åt de tragiska hjältarna. Om Shakespeare sades det att han var ”the soul
of the age”; om Burbage att han var ”the soul of the stage”.
För
Antonius och Cleopatra använde sig
Shakespeare i hög grad av Plutarchos levnadsteckning, men också av Fulke
Grevilles pjäs från cirka 1600. Dock har ingen av dem noterat stället där
Marcus Antonius super sig så full att han måste ledas till sängs: möjligen
inspirerades Shakespeare där av den danske kungen Kristian IV:s statsbesök. Den
danske kungen, vars hustru var Jakobs bror, var känd för att skryta om att han
kunde dricka 30-40 bägare, och i sin dagbok noterade han med ett kryss de dagar
han fick bäras till sängs, och med två kryss de kvällar han hade druckit sig
medvetslös. Tanklöst nog avfyrade hans flotta så många kanonskott att röken
lade sig över hela London, och kung Jakob, som inte ens under normala
omständigheter tålde krutrök, kunde inte låta bli att påminnas om The Gunpowder
Plot.
The
Gunpowder Plot blev ett oförlöst trauma, och Shapiro visar hur händelserna och
stämningarna påverkade Shakespeare. Faktiskt rör sig utredningen geografiskt
mot trakten Stratford-upon-Avon. Men händelserna i sig var ju en fiktion, ett
drama. Nu var dramatikerna uttryckligen förbjudna att beröra samtida händelser
i sina pjäser, men Shakespeare smög undan censuren med sin pjäs Macbeth, som ju handlar om mordet på en
skotsk kung, precis det som avstyrdes den 5 november 1605.
I
mycket är en författare en produkt av sin samtid, det är ju en truism, men
Shapiros bedrift blir att lägga i bevis till vilken grad Shakespeare
påverkades. Att han i så hög grad kopplas till den elisabethanska tiden är en
nödvändig eftergift åt den tidens inflytande kulturellt, men här får vi också
en gediget argumenterande text om varför han också ska kopplas till den
jakobska tiden: Jakob I var ju Skottlands kung i nästan 58 år, och för England
22 år.
Beskrivningarna
av den tortyr som blev de potentiella terroristernas öde: de är rysliga.
Shakespeare skulle ta med sig intrycken till sin blodigaste pjäs, Macbeth, som
har flera interna anspelningar. I pjäsens inledning förekommer rentav
krutexplosioner. Men Shakespeare skylde finkänsligt nog undan mordet på den
skotske kungen Duncan, ett mord som skedde i kulissen, trots att det tidigare
varit kutym att i strid mot det antika dramats regler låta morden ta plats på
scenen. John Milton, som föddes något år senare, var så besatt av komplotten
att han skrev fem dikter på latin som tonåring i ämnet, och även senare skulle
han återvända till dikter på latin som tog upp den inställda explosionen.
I
Shapiros oerhört grundligt genomforskade bok finns det mycket av intresse. Som
att det faktiskt var kvinnor som spelade kvinnorollerna vid de speciella
tillfällen då pjäser spelades för hovet under julhelgerna, det som gick under
namnet ”Court Masques”. Dessa tillfällen var prestigefulla, eftersom det fanns
resurser kring speciealeffekter, kostymering och musik som de reguljära
teatersällskapen bara kunde drömma om. Här framfördes Ben Jonsons romerska
äktenskapsmaskspel Hymenaei 5
januari. Jonson var en av Shakespeares främsta konkurrenter, en bland många,
och det ska inte underskattas hur bidragande den här tävlingsandan var för att
sporra Shakespeare.
1606
var också året då Union Jack lanserades, om än flaggan ännu saknade Irlands
inslag, utan var en kombination av det engelska med det skotska. Unionen med
Skottland driver fram en stark xenofobi hos engelsmännen, och Shakespeare var
känslig för de stämningar som rådde i London. Under året avreser också det
första fartyget från England med destination Virginia, för att instifta den
första kolonin i USA, den som skulle få namnet Jamestown. Ett par år senare tog
Shakespeare upp kolonialismen, i den troligen sista pjäsen han skrev på egen
hand, Stormen.
Ett
eget kapitel ges till hur lögnen gavs ny klädedräkt, i ordet ”equivocation”,
som väl på svenska närmast betyder ”tvetydighet”. Ordet fanns sedan tidigare,
men blev under året synonymt med ett visst sätt att ljuga på ett undanhållande
och vilseledande sätt, och det blir också ett ord som tar sig in i Shakespeares
pjäser.
Det
knappa källmaterialet uppmuntrar till spekulation, något Shapiro faktiskt
lyckas undvika. Han redovisar när vi vistas i marker där vi inte riktigt kan
veta hur det gick till. Han skriver känsligt och inkännande om pjäsen King Lear, som alltså är hans boks
primära fokus. Bland annat skriver han om hur negationerna är viktiga
komponenter för en förståelse, med sina många ”nej”, ”aldrig”, ”ingenting”, ”inte”,
samt prefixet ”o-”. På flera plan är det viktigt: ”this insistent and almost
apocalyptic negativity becomes a recurring drumbeat, the bass line of the
play.”
Historien
levandegörs i den här boken, som är så intelligent men samtidigt så enkelt
skriven. Att det handlar om människor, att det är dessa öden som står i fokus. Det
är rappt och effektivt utfört också. Kapitlen är korta – eller, de upplevs som
korta, och det är faktiskt bättre, vid närmare eftertanke. Vore det inte för
att det låter så undermåligt kunde jag säga att det är spännande som en
thriller att läsa Shapiros bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.