Knut Hamsun och resan till Hitler, Tore Rem, Atlantis

En norsk fackbok som skildrar författaren Hamsuns möte med Hitler utreder relationen mellan konst och politik. Utan att leverera slutgiltiga svar ger den stora insikter i hur en stor konstnär kan gå ideologiskt vilse. 

Mötet mellan Knut Hamsun och Adolf Hitler i Berghof i juni 1943 har jämförts med Goethes möte med Napoleon. Skillnaden är att medan Goethe var underdånig inför kejsaren var Hamsun stursk inför diktatorn, avbröt de långa utläggningarna och gjorde honom på dåligt humör lång tid efteråt.

Norske litteraturvetaren Tore Rem har skrivit boken Knut Hamsun och resan till Hitler, som inte så mycket är en skildring av det korta mötet – som han kallar ”en fadäs” – som det är en skildring av Hamsuns resa till nazismen. För Hamsun var ju övertygad nazist: före, under och efter ockupationen, och dömdes efter kriget till skadestånd, samt – vilket troligen sved värre – till omyndigförklaring.

Hur kunde då Hamsun bli nazist? Det beror på en kombination av ogynnsamma egenskaper. Han var antidemokrat, auktoritetstroende, patriarkal. Han föraktade England och USA lika mycket som han dyrkade ungdom och vitalitet. Det Norge han var förälskad i var ett annat än det Norge som opponerade sig mot den nazistiska ockupationsmakten.

Rem porträtterar honom som en paradoxernas människa, som skulle bli landsförrädare på grundval av sin omåttliga fosterlandskärlek. Men det viktiga, om man nu vill förstå hur en så stor konstnär kan ställa sig på hatarnas sida, finns i självsynen. Hamsun såg sig själv som en undantagsmänniska, på riktigt en som utan konsekvenser kunde bege sig rätt in i Nietzsches farliga fält bortom gott och ont. Det är missvisande att underskatta Hamsun, att kalla hans politiska tänkande för naivt.

Ett av Rems argument lyder att Hamsun förblindades av sin egen berömmelse. Som ung hade han gått till storms mot norska nationalklenoder, som agerade som profeter enbart i kraft av att vara författare. Som åldring blev han själv likadan, och allt mer bekväm i rollen som efterfrågat orakel i olika frågor. Han är drygt 80 år gammal när han gör flygresan till Hitlers näste i Obersalzberg.     

Nazisterna hade ont om storartade konstnärer som galjonsfigurer. Även om amerikanen Ezra Pound och fransmannen Louis-Ferdinand Céline ställde sig på antisemitismens sida ägnade de sig samtidigt åt en konst som låg för nära det nazisterna kallade ”entartete”, alltså urartad eller degenererad.

Desto bättre med Hamsun, som svarade upp mot nazisternas ideal. Men det går inte att förenkla Hamsuns mångbottnade romaner, och det gör förstås Rem inte heller. Styrkan i hans bok är också att han lyckas skriva balanserat om både Hamsuns romaner och andra källor som han utnyttjat.

Det här är en bok som resonerar mer än den refererar, som diskuterar mer än den pläderar. I någon mån gör Rem lite för stor sak av parallellerna mellan Hitler och Hamsun, för sådana finns bara man gör jämförelserna med urskillning. Men det är en liten invändning mot en i övrigt översvallande bok, som ställer flera gamla missförstånd till rätta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/1 2016)