Rilkes
tio brev till en aspirerande poet är den kanske mest oundgängliga bok som
skrivits om skrivkonsten. Men den ger också stora och värdefulla lärdomar i
levnadskonst.
I
början av 1900-talet hör tonåringen Franz Xaver Kappus av sig till sin landsman
Rainer Maria Rilke, österrikisk poet med ett halvdussin diktböcker utgivna.
Kappus undrar om han är ämnad att bli poet. Rilke svarar strängt: poet är du
bara om du inte kan tänka dig att leva utan att skriva poesi. Andras åsikt
betyder ingenting.
Kappus
gav ut den här boken, Brev till en ung
poet, några år efter Rilkes död. Den har översatts tidigare av poeten Helga
Krook, och nu av Leo Hallerstam på det nystartade förlaget Wolf & Theory.
När Lady Gaga läste breven blev hon så begeistrad att hon tatuerade in två
meningar därifrån på sin vänstra arm.
Det
finns åtskilliga anledningar att älska den här lilla boken med Rilkes tio brev
till Kappus. Dels därför att den något äldre poeten tar Kappus fråga på så
stort allvar. Den som vill lära sig skriva, eller är intresserad av
konstnärligt skapande i allmänhet, kan nog inte hitta en bättre bok. Man kan
samla bon mots om skrivkonsten och hänga en julgran full med dem.
Men
främst gillar jag boken därför att den rör sig från estetik till levnadskonst.
Genom sina ihållande diskussioner kring ensamhet, och värdet i att ta hand om
sig själv och lyssna till det svåra i tillvaron, blir det här en i första hand
filosofisk bok, som visar oss hur vi ska leva.
Att
vara sig själv, lyssna på sig själv, tänka på sig själv: det låter som enkla
livsråd, som kunde ha hämtats från en Kay Pollak-bok. Fast Rilke erkänner att
livet innehåller svårigheter, och blir aldrig inställsam: ”Om vi bara inrättar
våra liv enligt den princip som lär oss att alltid lita till det svåra, så
kommer det som nu framstår som mest främmande att bli det mest intima och
pålitliga.”
Den
här lilla volymen är påfallande säkert översatt, där jag bara vänder mig mot
användandet av ”hen”. Rilke behöver inte den sortens eftergifter åt moderna
påfund – han är modern och androgyn i sitt tänkande ändå, inte minst efter att
han reser till Sverige och umgås med Ellen Key (två av breven är skrivna från
Skåne och Göteborg).
Nyligen
skänktes svenska gymnasister boken Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har egentligen inget
emot den boken, förutom att den är förenklad och övertydlig. Rilkes bok skulle
vara lämpligare, genom att den sätter större tilltro till den unga människans
förmåga att växa med sin uppgift. Det här är en författare som inte
underskattar sin läsare.
Rilke
är bara åtta år äldre än Kappus när brevväxlingen inleds. Det dröjer lång tid
innan han ska skriva sina mest kanoniska verk, Duinoelegierna och Sonetterna
till Orfeus. Han är fortfarande formbar både som poet och som människa, och
därför vänder han sig lika mycket till sig själv som till Kappus.
Vad
hände då med Kappus? Efter ett par år upphör bekantskapen, men någon poet blev
han aldrig. Dock gav han ut rätt många romaner. Men det är ju något helt annat.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.