Attentat!

En av de saker som glöms bort när man diskuterar universitetsutbildning är det forna bildningsidealet. Att vistas på universitet innebar mötet med likasinnade, jo, men också tillfällen att få sina egna åsikter konfronterade med oliksinnade, i ändlösa diskussioner vid fikaborden eller rökrutorna (numera väl rökrutor då) eller i korridoren medan vi väntade på den försenade föreläsaren. Jag ska inte förneka att jag lärde mig saker i föreläsningssalarna eller på seminerierna, men det jag i någon mån saknar från mina fem år på Umeå universitet är nog mer alla samtalen med de jag pluggade tillsammans med.

I Uppsala huserar Litteraterna, studenter vid litteraturvetenskapliga institutionen. Här förs de intressanta samtalen, här utbyts de intressanta erfarenheterna, och – inbillar jag mig – här uppmuntras och sporras till dåd av inte obetydligt slag. Deras tidskrift heter Tydningen, och det senaste numret (Nr. 17/18) har som tema ”Attentat”. Kopplingen mellan litteratur och politik är något som alltid behöver återerövras, tycks det, eftersom det fortfarande råder missuppfattningar om författaren som en skönande som ”sysslar med vackra ord”.

Därför är det en lovvärd insats. Attentat är tyvärr också alltid aktuellt, och det är svårt att inte läsa numret som en implicit replik till attentaten i Paris i november, en händelse som jag förmodar dock inträffade efter numrets pressläggning. Essäer varvas med dikter på de skandinaviska språken, något som förstås också är lovvärt.

Bland poeterna märks svenska, som Hanna Hallgren, Emil Boss och Moa Franzén. Tre väldigt skilda poeter, skilda poetiker. Kanske det är förvånande, i ett nummer som har ett gemensamt tema. Men skillnaderna finns också hos de norska och danska kollegerna. Danska Tine Høeg finns ju redan översatt till svenska, och skriver här bitskt ironiskt om att vara oattraktiv på två marknader – dels arbetsmarknaden, och dels köttmarknaden på tinder, medan Leif Achton Lynegaard har förutsättningar att bli det, och Mia Mollerup Jørgensens kortkorta dikt lyckas göra mig generad, och Louise Juhl Dalsgaard är den som skriver mest uttryckligt om attentat. Norska Joanna Rzadkowska är nog den jag allra helst läser mer av, med sina skarpa bilder av stad och ensamhet och leda. Men också Ole Kristian H. Heiseldal och Adrian G. Waldenstrøm skriver originellt och uppfriskande, Waldenstrøm i versaler, där ”BRUCE WILLIS GÅR INN I EN KIOSK OG KJØPER MOUNTAIN DEW”. Attentatstemat tar sig in via en icke diskret ANDERS BEHRING BREIVIK, och det ligger onekligen en poäng i att skriva honom versalt: kanske det är något som behöver göras med vissa, som ADOLF HITLER.

Nu uppehåller jag mig vid poesin, helt enkelt därför att det är den delen som jag tycker utmärker det här numret av Tydningen (jag har haft lite kontakt med den tidigare), där det också blir en samlingsrecension av AFV Press chapbooks från i somras, där Magdalena Rozenberg gör en ambitiös läsning av de här fyra anomalierna till diktsamlingar.

Essädelarna finns det förstås lika mycket att säga om. Carin Franzén hör ju till de skarpaste stilisterna, och hennes text om ”Konstens motstånd” är ett viktigt bidrag i formandet av en gemensam hållning till samtidskonsten, att den behöver röra sig bort från det reella, och att så kan ske med hjälp av just motstånd – en oppositionsrörelse.

Det skrivna kan vara en del av attentatet, genom att utgöra det ”brott mot ordningen” som redaktionens förord förordar som förklaring till det politiska attentatet. Att skriva är också en motståndshandling. De bästa författarna skriver på tvären.

Att säga att Tydningens attentatnummer är lika splittrat som rummet efter ett verkligt attentat, det skulle vara att göra det alldeles för enkelt för sig. Nu säger jag bara: ja, attentaten finns, de är värda att tas på så stort allvar som görs här, och ja, det är en aktuell genre – något som också visar sig i Lars Berges kommande roman Svinn, om planerade attentat mot ett köpcentrum som är nästan för likt Mall of Scandinavia.