När jag luffade hemlös med mina ready mades, Linda Hedendahl, Lejd

Med sin första bok på nitton år skriver Linda Hedendahl poesi kring konstnären Vincent van Gogh. Det är dikter i visst redigeringsbehov, där skönheten är av det lite oväntade slaget.

I somras valdes i en omröstning i Svenska Dagbladet ”förgätmigej” som svenska språkets vackraste ord. Synd att inte jag tillfrågades, för då kunde jag ha upplyst dem om att det borde ha blivit antingen ”tvär” eller ”ihärdighet”. Hen som föreslog ”förgätmigej” borde landsförvisas.

Som både vackrare och uttrycksfullare anbefaller jag interjektionen ”åh!” I poesin kan detta diminutiva klagande ord lyfta en dikt, det vet alla som någon gång läst romantikern Stagnelius. Eller se bara det här moderna exemplet, där språket samspelar med känslan som uttrycks: 

”varför är jag jag

mina händer och fötter

åh varför finns jag till åh

åh

himmel jag som bara åh ingenting

åh vad är det för fel”.

Så skriver Linda Hedendahl i sin nya bok När jag luffade hemlös med mina ready mades, som är hennes första diktbok på nitton år (hon gav ut fyra böcker mellan 1988 och 1996). Att kalla henne för en författare i periferin är ingen överdrift.

Men konstnären är väl generellt satt på undantag i Sverige på 2000-talet. Kanske det är därför hon väljer Vincent van Gogh som huvudperson i de berättande partierna, i denna bok som också är en personlig berättelse kring de egna minnena. Minnen och fantasier går in i varandra. Ibland är det lita oklart var Vincent upphör och Linda börjar.  

Sinnena är på helspänn. Liksom stilen. Hedendahls skrivande är på sin vakt, och hon lattjar med orden på ett befriande sätt, som nästan kan sägas vara influerat av en författare hon delar initialer med: Lennart Hellsing. Här skissas en saga fram om barnet Fasa som går till skoaffären Skelett, i dikter om ”självsäkerhetstjänsten” och ”konstkonstaplarna”.

Världen säger ju allt mer ”nej tack” till konsten, men Hedendahl visar med sin bok som ju bara delvis handlar om van Gogh, vad en anarkistisk inställning till estetik kan åstadkomma. Vi tas till bekanta trakter: åker tåg till Linköping, motorcykel till Nässjö. 

Det är en hård, karg värld som skrivs fram, urinstinkande och dyster. Prostituerade kvinnor, ett kapat öra inlindat i papper. Som bekant skickade ju van Gogh sitt ena öra till en prostituerad kvinna. Pendlingsrörelsen går mellan avgrunden och eländet. Hedendahl vidgar estetikbegreppet, och tar in det Yeats i en av sina starkaste dikter kallade ”a terrible beauty”, en fruktansvärd skönhet. 

Det som i slutändan räddar människan, och ger Hedendahls mörka saga visst ljus, är ett antal fåglar som pekar ut friheten som alternativ till den avträdesvärld vi tvingas vistas i. Där finns hoppet, glimten av befrielse. 

Som helhet är boken ojämn, och i några avseenden ger den ett lite oredigerat intryck. När det fungerar som bäst, som i det vackra ”åh”-partiet, är dikterna både distinkta och klarsynta. Där finns också ett rastlöst driv som imponerar, och blir något därmed som i viss mån kompenserar det ibland lite slarviga intrycket. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/11 2015)