För
den som vill skriva en roman om fångenskap är science fiction den kanske mest
lämpade formen. Dansk-isländska konstnären Sigrún Gudbrandsdóttir tänker i alla
fall så med sin debutroman Sisimka.
Det är en udda bok på många plan: vacker och knasig, obegriplig och undflyende,
samtidigt som den är manande i sitt uppfordrande tilltal.
Ja,
det är skrivet i en stil som närs av kontraster. Fångenskap och frihet. Skärpa
och suddighet. Flytande och stelnande. Grå och färgsprakande. Fantasi och
verklighet. Utlevelsen och instängdheten. Gruppen och ensamheten.
Men
det är också en udda bok, kanske en av årets mest märkliga utgivelser, enbart i
yttre avseende. När jag öppnar paketet är framsidan på pocketeten skadad,
märkbart vikt. ”Klantiga posten”, hinner jag tänka innan jag läser följebrevet
från antikvariatet Mandøes, som distribuerar utgåvan från Toves. Boken är
formgiven som gamla 60-talsböcker i genren s/f, och dess 200 exemplar har getts
patina i form av skador, gulnade sidor, hundöron, etc (min boks sista femtio
sidor bågnar av intorkad vätska). Det är alltså en antikvarisk bok, och som
sådan del av ett konstverk – Gudbrandsdóttir är konstnär.
Handlingen,
i den mån den är relevant, kretsar kring en världsundersökning av dystopiskt
slag. D. befinner sig på hotell. A. ringer. Påträngande gäster anländer,
invaderar. Den värld som skildras låter inte de fräkniga barnen överleva, annat
än i kolonier. Sisimka är namnet på en frihetskämpe – det är också swahiliska
för den typ av upplevelse som framkallar gåshud.
Det
går inte att läsa bokstavligt. Då reduceras läsupplevelsen. Det är en
kollektivroman där karaktären Sisimka är navet. Här finns också Den Gamle, inte
den förväntade typiske auktoriteten, en ”utlänning” som skriver en journal som
med fördel läses i bakvänd ordning, barnprostituerade, kvinnor som rymmer från
fängsel av mer eller mindre reell art. Säg det till någon som stångat sig
blodig mot strukturerna, att de inte finns, så får du se vad som händer.
Romanen
Sisimka påminner om att s/f är en
både lätt och svår genre. På sätt och vis är det den djupaste genren, i och med
att den tillåter den här typen av aparta undersökningar. Vetenskapen ligger
alltid steget bakom fantasin. Som författare saknar Gudbrandsdóttir explicita
inspirationskällor, och det vore förmätet att ge hennes feministiska dystopi
drag av Atwood, eller teknikfixeringen drag av Ballard, den melankoliska grundstämningen
drag av Bradbury, de maskinella människorna drag av Dick, de hypnotiska
hallucinationerna (en talande mygga!) drag av Burroughs – och så vidare, för
det är helt eget.
Att
Gudbrandsdóttir inte är författare är både en brist och tillgång. Det är svårt
att följa med i intrigens förlopp, men desto lättare att avtäcka poetiska
kvaliteter i det konsekvent genomförda språket. Om alltså intrigbygget är
valhänt är stilen desto mer imponerande. Det är en labyrintisk historia, och
går man in i den blir man kvar där, befarar jag.
Därför
kvarstår intrycket av en atmosfär av det drömskarpa slaget, och det är ju så
jag minns de stora s/f-upplevelserna från tonårens frosseri i den här genren,
att mer än handlingen i sig var det lockelsen i att hamna i dess världar som
utgjorde lockelsen. Det är skickligt utfört, när den drömska atmosfären här
övergår i skarp verklighet, påtaglig och konkret. Det är visuellt och
åskådligt, med förgreningar mer mot bildkonsten än mot filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.